Tidigare i våras var jag en kaxig en. Jag skulle sluta sjukskriva mig, bli "hemmafru" i kombination med att jobba det jag orkar i Skrivklådan. Tänkte jag. Jag kände mig så pass stark då.
Sedan blev mamma allt sämre. Det slutade med att hon dog. Sorgen och allt kring min älskade mammas död har gjort mina panikattacker flera gånger om så starka. De suger musten ur mig. Jag har sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheterna har blivit värre igen. Jag får infektion på infektion. Kort sagt. Jag har fått ett rejält bakslag i läkningen av mig själv. Det är bara att acceptera, ha tålamod och känna hopp, acceptans, tillit. Ta hand om mig.
Min sjukersättning från Försäkringskassan går ut igen den 15 maj, alltså om bara några dagar. Idag ska jag till min läkare för att be om att få bli sjukskriven igen. Det känns för mig som att det var igår jag var där, fast det är kanske ett par månader sedan. Jag vet att jag hade fått besked att min mamma var döende sist jag träffade min läkare i alla fall. Så mycket som hänt sedan dess.
Även om min längtan är stark att slå mig fri från Försäkringskassan, som på ett sätt är negativ för min läkning med tanke på den press och stress som de sätter på mig som sjukskriven, tänker jag alltså be om att få bli sjukskriven igen till 75 %.
Sedan början av året har jag sagt nej till alla jobb och inte jobbat det minsta med Skrivklådan. Inte ens de 25 % som jag jobbat förut. Jag har helt enkelt inte orkat sedan min mamma blev så sjuk. Därför anser jag att jag också har rättighet att få bli sjukskriven.
Vad Försäkringskassan anser om det är en annan sak. Nu kommer jag att få vänta på besked igen. Jag kommer att få vara utan ersättning ett tag. Alltsammans precis tvärtemot vad jag skulle behöva för att må bättre. De nya reglerna kring sjukskrivningen gör att jag inte kan få en längre sammanhängande tid som sjukskriven. Utan det blir korta perioder varje gång som gör att jag knappt hinner landa förrän det är dags att ansöka igen, vara utan ersättning ett tag och känna oro inför hur beslutet kommer att bli.
Jag vet vad jag behöver. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få göra det jag orkar med utan någon press utifrån och utan misstänkliggöranden från någon som helst myndighet. Jag behöver tid för eftertanke och motion. Jag behöver göra lustfyllda saker. Jag behöver vänlighet och känna att människor vill mig väl. Jag behöver viss ekonomisk trygghet. Det som vi alla behöver för att må bra.
Jag gör så gott jag kan, trots de besvär jag har.
Fast ibland är det bara tiden och hoppet som kan läka samman det som skadat en människa.
Så idag känner jag mig som en ynklig liten människa. Trött, sliten och sorgsen. Fast inte uppgiven.
Jag längtar efter tröst. Efter att få bli ompysslad i stället för att man ska ställa krav på mig.
Jag längtar efter stabilitet i min tillvaro i stället för kaos.
Det kommer. Jag kommer dit igen så som jag gjort förut.
Ge mig bara tid. Och viss ekonomisk basal trygghet mitt i allt annat som svajar i mig just nu.
