Jag är som långtidssjukskriven en av alla de sjuka med flera som
varit med om att betala jobbskatteavdraget. Tacka mig gärna för det.
Det har varit och är fortfarande dyrt för mig och många andra att
betala andras jobbskatteavdrag. Ja, det är så dyrt att många faktiskt
har hamnat på gränsen, eller till och med under gränsen, för relativ
fattigdom i Sverige.
Politik är inte det viktigaste i livet för mig. Men när man får uppleva hur hela ens liv kan påverkas av politiska beslut,
så händer det att man vaknar upp och inser att det faktiskt är väldigt
viktigt vilken politik som bedrivs i ett land. Och vilket parti man
röstar på.
I alla fall om
man vill demokrati och solidaritet och om man tror på ett samhälle med
minskade klyftor mellan människor i stället för det samhälle som Sverige
är idag. Ett av de länder där klyftorna ökat mest och där antalet
fattiga människor ökat mest under senare år.
Jag vill förändring. Jag vill ett solidariskt samhälle. Jag vill människors lika värde. Oavsett hudfärg eller härkomst, kön eller vad som helst annars.
Jag vill en rättvis fördelningspolitik. Jag vill minskade klyftor i samhället. Såväl ekonomiska som andra klyftor.
Därför att ett samhälle med minskade klyftor är ett samhälle gott för
alla. Inte bara för ett fåtal. Ett samhälle med minskade klyftor blir
ett samhälle med färre rädslor och färre konflikter. Ett samhälle med
mindre hat, våld och kriminalitet.
Ett solidariskt samhälle är ett kärleksfullt samhälle.
Läs gärna krönikan som jag länkar till HÄR. Så bra skrivet.
