Så trött jag är nu för tiden! Visst, jag är förkyld och det är en del av tröttheten. Fast det är en annars sorts trötthet jag känner också. Jag har ett rejält bakslag. Känner av utmattningströtthet mer än vanligt. Vissa stunder får jag knappt ihop min kropps rörelser. Det känns som att huvudet inte hänger med kroppen. Jag är i obalans. Panikattackerna är starkare än de var för ett år sedan.
Jag har jobb och jobbar till 25 %. Fast det är så mycket trögare för mig nu än det var för ett år sedan. Jag var på ett möte häromdagen. Som det ser ut nu kommer jag att ha ungefär samma jobb det här året som jag hade under 2011. Med mitt förnuft är jag tacksam för det, fast känslomässigt känner jag det inte. Det är som att jag inte orkar.
Jag kände stort stöd när jag fick kontakt med min psykolog igen före jul. Men nu är han sjukskriven sedan jul. Jag försöker tänka på råden han gav mig. Jag har ingen lust alls att fastna i en depression igen. Fast jag är på gränsen till det och har varit det länge nu.
Förnuftsmässigt kan jag förstå att jag är trött efter allt som hände under 2011; utförsäkringen, allt kring min mamma och en del annat också. Jag har deppigare tankar än jag haft på länge. Svårt att fatta beslut. Koncentrationssvårigheter. Sömnstörningar. Inte mycket lust att ta mig för annat än det mest nödvändiga.
Jag vet att jag behöver ta särskilt väl hand om mig nu. Fylla på med det som gör gott i just mig. Göra saker som jag har lust att göra. Fast det kan vara svårt när lusten inte hittar till mig. Mimmi gör gott i mig. Hennes livsglädje är smittsam. Jag är glad att jag skaffade henne.
Imorgon ska jag till min läkare igen. Min "nya" sjukskrivning efter utförsäkringen går ut den 30 januari. Nu ska jag be om en förlängning och så blir det en process igen, en väntan innan jag vet om jag får pengar eller inte.
Jag är så trött på det här, jag är så trött på att inte få vila och läka samman i lugn och ro i min egen takt.
Jag gör yoga. Mediterar. Kramar hoppet.
Tid för återhämtning.
