Vaxpropp och föda barn

Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.

Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.

Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.

Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.

Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?

Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske. 

Lönnen och linden vid mammas grav

Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.

Jag slutar inte att förundras över den.

Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?

Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.

Jag undrar hur länge den får stå kvar där.

Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.

Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.

Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...

När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.

Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.

Vackrare kan det inte vara.

Tack ...