Jag är helt säker på att energin från oss här nere den kvällen nådde ända upp till månen.
En konsert som blev musikhistoria; Nordens största musikkonsert någonsin.
Vilken kväll!
Innan konserten räknade jag, min man och äldsta dottern på hur många gånger vi sett konserter med Håkan Hellström. För mig var konserten på Ullevi den nionde eller tionde. Jag vet inte helt säkert. Äldsta dottern slog mig med hästlängder. Hon har varit på 33 av Håkans konserter sedan 2006.
Mina förväntningar inför kvällens konsert var ärligt skrivet lite tvivlande. Tvivlande på om den skulle kunna överträffa upplevelsen från Allsången och konserten efteråt förra sommaren 2013. Då när befriande tårar rann nedför kinderna på mig under Håkans mästerverk "Du är snart där". Så trösterik. Så kraftgivande med de vackra orden "Fortsätt ... när allt du levt för räknats ut som ett skämt, fortsätt ...." Eller "Jag tror, att när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än, jag tror..." Som en gospel att nynna på inom sig för evigt utan att någonsin tröttna på vare sig orden eller musiken. En kraftkälla.
(Allsången, sommaren 2013)
Hur ska jag kunna berätta om konserten på Ullevi för dig som kanske inte var där? Hur ska jag kunna förmedla ens en liten gnutta av magin som sker när nästan 70.000 människor tillsammans med Håkan Hellström sjunger hans ljuvliga "Valborg"? För mig Sveriges nyaste nationalsång.
Hur ska jag kunna skriva om energin av värme, glädje och kärlek som flödar genom mig när Håkans musik och texter väcker de djupaste känslorna som kärlek och sorg på samma gång? Energin som fyllde hela Ullevi denna kväll. Som lever kvar i mig fortfarande trots att konserten är över sedan många timmar nu.
Fast just denna konsert kommer aldrig att vara över för mig. Inte annars heller. "Det kommer aldrig att vara över för mig" sjunger Håkan Hellström och nu är det så. Håkan har skrivit musikhistoria.
Innan konserten började gjorde vi i publiken Vågen flera gånger på Ullevi. Det var första gången för min del och bara det en härlig känsla när så många människor gör något tillsammans. Fast ingenting jämfört med det som skulle komma.
Plötsligt var Håkan där på scen. Lika självklart vackert enkel och äkta som alltid. Liten, spröd och sårbar på samma gång som stor, kraftfull och ... nej, där är ingen motsats till sårbar i Håkan. Det är sårbarheten som är själva styrkan i det jag upplever hos Håkan Hellström. Precis som i oss alla, vi människor.
Håkan såg ut som en liten myra på scen från långt bort där jag satt. Hans röst var lugn och trygg när han i början av konserten funderade över om inte de i publiken som satt allra högst däruppe kände svindel. Sedan förklarade att han inte trodde att han skulle kunna leva upp till de förväntningar som han förstod att många hade denna kväll. Fast han lovade att han skulle sjunga för oss så länge benen bar honom.
Bakgrunden på scenen var som målade vackra akvarelltavlor med sagoskimmer i sig med inspiration från Göteborg och västkusten där. En stor fullmåne i vackra blå nyanser. Lyftkranar. Charmiga gamla trähus inspirerade troligen från Haga. Jag är inte Göteborgare så jag kan inte alla miljöer i Göteborg. Mycket vackert var det i alla fall för mig som var publik. Inga hysteriska effekter som stressade mig så att förtrollningen från Håkans musik och texter dränktes i röran.
Allt flöt samman i en helhet. Det som skedde på scen och det som skedde i publiken. Månen däruppe på himlen med bilden av månen där på scen en stund. Alla de myrliknande människorna med Håkan och musikerna på scen.
Vi var alla ett. Människor. Kärlek. Musik. Energi. Passion och eufori. Dans. Konst. Magi.
En helhet som gick rakt genom alla mina celler, min hud rakt in i mitt hjärta.
Helt enkelt omöjlig att berätta om.
Fast jag försökte i alla fall.
Så tacksam att jag fick vara med om denna kväll.
"Kärlek. Sorg - Håkan. Göteborg"
#bloggswe
