Vi for genom vinterlandskap med snötyngda granar till en röd liten stuga för att hämta vår pudelvalp Mimmi igår. Det kändes märkligt och fint och varmt i hjärtat att svepa om den lilla lockiga svarta valpen den röda fleecefilten och bära med oss henne ut till bilen. Vilken gåva hon är, det lilla livet!
Resan hem i bilen tog cirka 40 minuter och gick så bra som en resa med en hundvalp kan göra. Mimmi sov ibland och var vaken ibland. Sa inte ett enda litet pip under hela resan.
Hemma hos oss turades vi om att bära på henne. Jag lät henne nosa runt i huset. Hon åt kvällsmat med god aptit. Vi rastade henne ute i den vita snön och hon kissade både ute och inne. Hon är inte rumsren än men det kommer hon att bli snart, tror jag, om jag är noga med att ta ut henne när hon sovit, ätit och lekt.
På kvällen blev hon trött och somnade i hundbädden. Jag trodde att jag skulle bli störd under natten, att Mimmi skulle gnälla och sakna sin flock som hon vuxit upp hos.
Till min förvåning vaknade jag av mig själv på morgonen, före Mimmi. Jag smög upp, klädde på mig och la mig en stund igen i sängen med kläderna på. När jag ändå inte hörde något från hundbädden intill min säng, tände jag julstjärnan i fönstret. Där satt hon i sin hundbädd, Mimmi, och tittade på mig med sina små pepparkornsögon. Hon började vifta på den lilla pekfingerlånga svansen av glädje så fort hon fick se mig. Jag lyfte upp henne och fick blöta hundpussar i hela mitt ansikte. Snabbt på med jackan och ut i friska luften och rasta den lilla vovven.
Min katt verkar så här långt ta nykomlingen med ganska stor ro. Hon är väldigt nyfiken. Om Mimmi springer efter henne och vill leka, springer min katt undan.
Det känns nästan samma stämning i huset nu som när man fått hem en liten bebis. Samma känsla av att alla som är här försöker att vara lugna när hon sover för att inte vi vill störa henne. Det andas frid.
