onsdag 31 oktober 2012

Mimmis rehabträning går framåt


Idag var Mimmi på rehabträning för tredje gången.

Den här gången gick hon i djupt vatten på löpband i hela åtta minuter. På alla fyra benen samtidigt.

Det är underbart att nu få följa hur Mimmi blir bättre och bättre.

Sjukgymnasten hade bara gott att säga om min lilla hund. Allt går åt rätt håll med Mimmi.

Det är vi verkligen värda att få uppleva allesammans. Inte minst Mimmi själv. Hon har varit så mycket på Djursjukhuset redan i sitt korta liv, att det verkar som att hon tycker att det är hennes andra hem. Hon blir alltid glad när hon kommer dit. Hälsar glatt på alla. Drar i kopplet och vill in där. Skrattar när hon är där. Trots allt jobbigt hon säkert också måste ha upplevt där.

Fast Mimmi är inte vilken hund som helst, inte.

Idag igen, precis som på valpkursen och från veterinärer, fick jag höra att min lilla Mimmi är en glad och mycket klok hund. Hon är kaxig och mycket social.

Fast det kände jag ju redan första gången jag mötte henne.

I mitt hjärta.

Stolt matte som jag är.

Där kärlek bor

Där kärlek bor.

Finns ingen ensamhet.


(Anna-Karin)

tisdag 30 oktober 2012

Fullmåne



Månen är sagolikt vacker hos mig ikväll.

När jag var liten brukade jag titta upp på den mörka himlen, peka med mitt lilla finger och säga "Titta, månen!" med stor förundran och glädje i rösten, har min mamma berättat för mig. Jag tröttnade aldrig på att titta på månen. Jag har inte tröttnat på det än.

Fortfarande känner jag lika stor förundran och glädje när jag ser månen.

Jag tänker ibland på när jag såg den första månlandningen i TV-rutan. Väldigt fascinerad var jag av de hoppande och skuttande astronauterna på månen. Jag nästan kröp in i TV-rutan, så nyfiken var jag.

Fast hur mycket jag än fascineras över månen, så skulle jag inte vilja åka dit.

Månen är bäst på avstånd en kväll som denna, tycker jag.


måndag 29 oktober 2012

Gillar du min blogg?


Om du gillar och berörs av det jag skriver om i min blogg kan du kika in i den här länken:  

Twingly/Bloggportalen


Klicka på "Välj som favorit" uppe till höger.

Jag bloggar om livet. Ljus och mörker. En mer omfattande blogg får man väl leta efter, tänker jag. Än en blogg om livet. Vilken utmaning det är för mig att skriva här!

Tack för att du gillar min blogg!

Från hjärtat/
Anna-Karin

söndag 28 oktober 2012

20-årskalas


Idag blev det grekisk hämtmat från Pallas Athena i stan. Yngsta dottern hade önskat det och vad gör man inte för att göra sin unga vuxna dotter glad på sin 20-årsdag?

Sedan firade vi med halloncheesecake från Ica Maxi. Den var riktigt god och också vacker att titta på.

Det är svårt att förstå att nu har jag inga tonåringar längre. Nu är båda mina döttrar unga vuxna kvinnor.

Jag är så innerligt tacksam att jag har fått följa dem så här långt i livet. Jag är så stolt över de människor och de personligheter de är.

Jag önskar att vi ska fortsätta att uppleva många roliga saker tillsammans.

Som vuxna människor.

Med utrymme också för vars och ens egna privata livsrum.

Riktig kärlek är att släppa fri. När tiden är mogen för det.

lördag 27 oktober 2012

Yngsta dottern 20 år


Vid den här tiden för exakt 20 år sedan, hade jag en liten bebis i min mage. Jag visste inte vem det var, inte om det var en han eller en hon. Fast jag kände det lilla livet sparka i mig ibland. Jag sjöng för den lille som låg inuti mig.

Natten när hon började sin entré i världen, var en lika stjärnklar natt som denna natt. Med en fullmåne på himlen.

Jag minns känslan av förväntan och glädje när jag for iväg till BB för att föda. Jag minns hennes storasyster i baksätet på bilen, 4,5 år gammal och som jag fått väcka och klä på mitt i natten. Hennes längtan efter ett syskon.

Jag var så lycklig när jag fick hålla den lilla nyfödda, mörkhåriga flickan i mina armar för allra första gången.

Imorgon fyller hon 20 år.

Och jag är lika lycklig fortfarande varje gång jag får vara nära henne.

Min älskade dotter.

fredag 26 oktober 2012

Barnfattigdomen och Rädda Barnens rapporter

Det gör ont att läsa att så många i Sverige vägrar se de 248 000 fattiga barn som finns, enligt Rädda Barnens rapporter.

"Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa", skriver författaren Susanna Alakoski i DN Kultur.

Det gör också väldigt ont att läsa att barn fortfarande vräks i Sverige. Jag har själv varit med om att bli vräkt som barn och vet vilken livslång smärta det innebär att ha blivit det. Vilka frågor man bär med sig genom livet. Hur kunde det få hända? Hur kan det fortfarande få hända i Sverige år 2012?

Nolltolerans för barnfattigdom och barnvräkningar i Sverige. 
 
Vi har råd att utrota den fattigdom som verkligen finns här.

Glada nyheter!


GLADA NYHETER!!!

Blodproverna visade att mitt hjärta mår bra. Trots skadan är där ingen hjärtsvikt. Jag har bara något mycket ovanligt i mitt hjärta, ett vänstersidigt skänkeblock, som gör pumpförmågan i hjärtat något nedsatt.

Alla värden var bra. Jag har fått klartecken att ÄNTLIGEN börja träna. Jag har lätt övervikt och den vill jag ta itu med. Jag samlade på mig några kilon med all stressen och sömnlösa nätter när mamma var så sjuk och sedan dog.

Tack alla underbara som känt med mig den här tiden som jag vandrat i oro med olika besked från läkarna.

Jag ska försöka få reda på lite mer om skadan i mitt hjärta så småningom, fakta.

Just nu är jag bara väldigt, väldigt lättad och mycket GLAD och ödmjukt tacksam.

På något sätt får jag fira det här i helgen.Kanske gå på bio?

Så himlans glad jag känner mig just nu!

Tack livet!


torsdag 25 oktober 2012

Snö


Igår eftermiddag tog jag kort på skogslönnen i trädgården. Det var så vackert med alla de gyllene löven som täcker gräsmattan därute. Till helgen ska löven klippas sönder av gräsklipparen. Så var det tänkt i alla fall. Jag får se hur det blir.

I eftermiddag började det blåsa kraftigt helt plötsligt. Sedan kom snön. Och jag tog ett nytt kort. Så annorlunda mot kortet jag tog igår.



Min katt intog en mycket avslappnad ställning ovanför det varma elementet idag. Tala om att kunna konsten att bara vara, slappna av och njuta! 


Mimmis andra Rehab

Idag var jag med Mimmi på Rehab för andra gången.

Sjukgymnasten konstaterade att Mimmi är den allra första hunden någonsin på Djursjukhuset som har så bra balans att hon klarar att gå på tre ben i vatten upp till magen.

Tyvärr är det inte bra för henne just nu att hon har så god balans. Hon ska gå så mycket som möjligt på alla sina ben. Inte skutta på tre ben som hon gjort sedan hon blev sjuk vid midsommar.

När Mimmi går långsamt använder hon alla fyra benen. Likaså när hon snurrar runt, när hon och jag går "slalom" långsamt och när vi gör dragövningar och när Mimmi går uppför i trappor.

Mimmi var glad att träffa sjukgymnasten och nosade runt på alla spännande dofter där i rummet.

Hur som helst, långsamt går det åt rätt håll med Mimmi och det känns väldigt bra att se henne börja använda det nyopererade benet mer och mer för varje dag som går.

Mimmi morrade när sjukgymnasten skulle stretcha hennes ben. Någonstans får det vara nog, verkade hon tycka.

onsdag 24 oktober 2012

En dag i taget

En dag i taget.

En timme i taget.

Ett andetag ... i taget.



(Anna-Karin)

Vinnare

Vi är alla
vandrande vinnare.

Där vi går ...

I kärlek.


(Anna-Karin)

Mimmis födelsedag i bilder


Födelsedagshunden Mimmi 1 år!


Prinskorvstårtan!



"Nu är jag äntligen stor på riktigt!"


"Hmm ... och jag får nöja mig med presentpappret."


Mimmi fick en blommig rosett av lillmatte i present.


På översta trappsteget får vår katt lugn och ro från Mimmi när hon vill ha det.


Favoritplatser för min hund och katt.


Vakthunden Mimmi håller koll på allt som händer.

tisdag 23 oktober 2012

Blodprovsfobi


Idag har jag utmanat min blodprovsfobi.

Med musik av Jens Lekman i hörlurarna till min mobiltelefon och en glad, förstående och skicklig sjuksköterska, gick det som en dans för sköterskan att fylla de fyra rören med blod från mig.

Jag blev varken yr eller svimmade. Nästan till min egen förvåning.

Jag vilade en kort stund och drack lite vatten innan jag gick därifrån.

Nu kommer jag att få mer besked om hur det är med mitt hjärta och också med min hälsa överhuvudtaget.

Ikväll känner jag lättnad, tacksamhet och glädje.

Min vilja besegrade rädslan.

Igen. 


måndag 22 oktober 2012

Slumpen?

Visst är det märkligt att min lilla hund är född samma dag på året som mitt företag Skrivklådan registrerades.

Det tycker i alla fall jag.

Ibland ser saker i livet så mycket ut som en slump, att jag börjar fundera över om de verkligen är en slump.

Det här är en av de saker som jag tycker är så märkliga, att jag tror att det mer är en mening i att Mimmi är född samma datum som jag registrerade Skrivklådan än att det skulle vara en slump.

Dessutom är den 22 oktober också min makes födelsedag och också hans fasters födelsedag.

Hur stor är egentligen chansen att det skulle bli så, tänker jag?

Skrivklådan 2 år


Idag är det exakt två år sedan jag fick mitt företag Skrivklådan registrerat.

Jag minns fortfarande den starka lyckokänslan jag kände den dagen.

En seger över mig själv, över min tvekan och rädsla under många år.

En dröm och längtan som vilat i mig under 15 års tid om att våga ta steget att starta eget som frilansjournalist.

En dröm som jag gjorde till min verklighet.

Det har varit två år när jag lärt mig så många nya saker, mött så många härliga människor, vuxit i mitt skrivande och inte minst i att vara en lyssnare.

Jag har haft så mycket jobb att jag har fått säga nej till en del av dem.

Jag har drömmar om hur jag kan utveckla Skrivklådan.

Länge leve Skrivklådan!

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!

Mimmi 1 år


Idag har vi firat Mimmis allra första födelsedag. Tänk att hon redan är ett år!

Det blev tuggsko, smaskigt hundgodis och som pricken över i:et; en prinskorvstårta.

Mimmi sög in den hela prinskorven i sin mun, på tvären, och sprang iväg med den.

Sedan åt hon upp den snabbare än snabbt.

Hon fick en söt liten blommig rosett också som hon kan ha när luggen är för lång.

Nu sover hon utsträckt i soffan.

Mätt och nöjd ser hon ut att vara.

söndag 21 oktober 2012

Vila i skapandet

Jag har bytt mall till min blogg och också lekt lite med headern till den.

Det kreativa skapandet hjälper mig mycket just nu.

Jag får vila från oro och i stället ge mig in i den underbara världen med bilder och ord.

Jag önskar att du känner dig hemma och välkommen här i min nya bloggmall.

fredag 19 oktober 2012

Mimmi - min solstråle


Mimmi lättar upp livet för många, inte minst för mig, hennes stormatte.

Nu kan hon äntligen sova i sin hundbädd igen efter operationen.

Och så har vi köpt en reflexväst till henne.





Här sover Mimmi i soffan efter att jag haft henne i knät på rygg och masserat hennes mage och ben. Hon blev så avslappnad och jag själv kände mig så lycklig när jag höll henne i mitt knä.



De fina bilderna på Mimmi har min yngsta dotter tagit.

Hjärtsvikt


Jag har hjärtsvikt fick jag veta av min läkare idag i ett telefonsamtal. 

Kanske får jag äntligen en förklaring till min trötthet och andra symptom?

Jag känner som att jag är i en bubbla. Försöker ta in det nya beskedet.

Orsaken kan vara att jag har haft en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation. Men jag kommer aldrig att kunna få veta säkert vad anledningen till att min hjärta mår dåligt är, enligt min läkare. Inte heller när skadan i mitt hjärta har hänt.


Man kommer att ta fler prover på mig för att utreda mig ytterligare, har jag fått veta från min läkare idag som haft kontakt med en kardiolog på sjukhuset. Det gör man för att bedöma om jag behöver medicin och i så fall vilken medicin. 

Det finns det som är positivt; jag röker inte, jag dricker inte alkohol och jag har inget högt blodtryck, jag promenerar varje dag och mediterar eller gör yoga, äter allsidigt. 

Ultraljudet visade en lätt hjärtsvikt. 

Det ska tydligen finnas bra mediciner om jag nu kommer att behöva det.

Kanske kommer detta på lite sikt att leda till något positivt i mitt liv? 

Jag önskar att det blir så. 

torsdag 18 oktober 2012

Samtal från handläggaren på FK

Idag ringde min handläggare på FK mig efter att jag sökt henne. Hon berättade att mitt ärende nu ligger på beräkning. Förslaget från FK är att jag ska få min ansökan om permanent sjukersättning till 3/4 beviljad. Men beslutet är inte fattat än.

Jag kände hopp och handläggaren sa att hon kan inte se att det finns något hinder för att min ansökan ska bli beviljad men som sagt är det inget beslut på det än.


Kan det vara sant att jag efter tolv långa år som sjukskriven med utredningar, deltagande i olika projekt, blanketter att fylla i, ifrågasättanden, stress och press från FK, äntligen kommer att få lite lugn och ro när det gäller detta?

Jag hoppas. Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att jag aldrig mer blir arbetsför till 100 %. Fast så är livet. Ingenting är självklart. Det finns saker som mår bäst av att man accepterar dem som de är.

Jag ska skaffa mig ett bra liv hur än det blir.

Mitt värde som människa är detsamma oavsett hur arbetsför jag är på arbetsmarknaden.

Mitt hjärta

Min läkare var inte anträffbar idag. 

Jag ska ringa henne tidigt imorgon för att få veta mer om hur det står till med mitt hjärta.

Jag är fortfarande sorgsen. 


Fast jag känner mig lugnare idag än jag gjorde igår kväll.

Kär lek

KÄR LEK

En lurvig liten hund i mitt knä.
Stryka hennes mage med lätta händer.
Känna henne slappna av, somna i min famn.
Höra henne smacka.

Känna att jag litar på henne.
Och att hon litar på mig.

Är kärlek. 
 
 
(Anna-Karin)

onsdag 17 oktober 2012

En enda röra av känslor idag


Den här dagen började med många lyckokänslor i mig.

Jag kände mig så lycklig för att Mimmi äntligen skulle bli av med stygnen efter operationen och få börja sin rehabträning mot ett friskt och gott, smärtfritt hundliv.

Jag kände mig så lycklig för att min äldsta dotter äntligen fått tag i ett rum i Prag där hon pluggar och skulle flytta in i det idag. Så att hon slipper kånka på 20 kg resväska mellan olika vandrarhem som hon fått göra de senaste veckorna.

Precis innan jag åkte till Djursjukhuset med Mimmi, öppnade jag posten. Där var ett brev till mig från min läkare. Jag förväntade mig några rader om att allt var bra med mitt hjärta och planerade redan hur jag skulle fira all lycka den här dagen. Kanske med en bakelse?

"Jag har nu fått svar på ultraljudet av hjärtat och man finner en lätt sänkning av pumpförmågan som kan förklaras av det vänstersidiga skänkelblocket du har. Jag tror att det skulle vara av värde med ett läkemedel för att stärka pumpförmågan något. Du kan väl kontakta mig på öppen telefontid."

Stod det i brevet från min läkare.

Min värld rasade samman som ett korthus. Tusen frågor inuti mig.

Men det fanns inte tid att fundera mera då. Djursjukhuset nästa.

Mimmi är av med stygnen efter operationen nu. Hon har fått vattenträning. Vi har fått övningar för att få igång henne att våga använda det opererade benet. Fortfarande har hon smärta i det efter operationen, så hon ska ta det lugnt ett tag till. Hon är av med tratten. Den ska vi bara använda om Mimmi slickar mycket på det hopläkta såret.

Jag är glad att Mimmi är på väg mot det goda hundlivet och jag ska göra allt jag kan för att hon ska bli så bra igen som det bara är möjligt.

Jag är glad över sms:et jag fick alldeles nyss om att äldsta dottern nu flyttat in i rummet i Prag.

Alla frågorna jag har i mig just nu om hur det står till med mitt hjärta, ska jag prata med min läkare om så snart jag bara kan. Jag känner att jag darrar inuti mig, som av en lätt chock. Jag känner mig sorgsen över att något inte är som det ska i mitt hjärta.

Inget i livet är självklart.

Varje andetag är en gåva från någonstans.

Varje hjärtslag en gåva till mig från livet självt.


Mimmi vattentränar i Rehab på Djursjukhuset.

Plantera kärlek


Plantera kärlek idag!

måndag 15 oktober 2012

Nu vill jag njuta av livet


Idag hade jag ett långt samtal med min unga vuxna dotter. Hon sa så vackra saker till mig om hur hon upplevt sin barndom.

Jag kände i djupet av mitt hjärta, att jag lyckats med det som jag känt som det viktigaste av allt för mig i mitt liv; att ge mina barn den trygga, kärleksfulla barndom och tonårstid som jag själv inte fick.

Jag vet inte mer vad jag ska önska mig nu av livet.

Vad strävar man mot när man känner att man uppfyllt det största målet av dem alla i sitt liv?

Behöver jag ens sträva längre?

Jag tror att jag vill nöja mig med att njuta resten av mitt liv.

Det är väl därför jag blivit född, egentligen.

För att få njuta av livet, tror jag.

söndag 14 oktober 2012

En kärlekssaga - 6




En dag när jag mediterade kände jag en stark längtan i mig att skaffa en katt. Min längtan var snart verklighet. En liten kattunge flyttade in hos oss. Hon vände den sorgsna, tunga stämningen i huset efter min svärmors död, till skratt och glädje.

Jag fokuserade på att få alla i min familj att bli glada så ofta som möjligt. Små saker betydde mycket den här tiden. Fast allra mest betydde den lilla katten.

Jag utmanade allt mer mina rädslor som jag fått med mig sedan kollapsen. Att resa till Öland på semester och att våga åka över bron för att komma dit, kändes för mig som att utmana döden. Jag fick en förlamande ångest. Men utmanade den.

När de färdigpackade väskorna låg i bilen och resten av familjen satt där klara att åka iväg, satte jag mig på en pall i köket och tänkte: "Hur vill jag att mitt liv ska se ut i fortsättningen? Ska jag välja att aldrig mer åka över en bro för att jag är så rädd att något ska hända att bron rasar eller att bilen åker av bron och att vi drunknar? Eller ska jag välja att våga lita till att allt kommer att gå bra och lämna hemmet och ge mig ut och resa med dem jag älskar? Genom att hindra mig själv kommer jag också att hindra de andra."

Där hittade jag kraften att ge mig ut i bilen och åka på semester till Öland. Och allt gick så klart bra. Under resan över bron hade jag ont i magen hela tiden. När jag åkte hem, kände jag glädje och styrka i mig själv.

Bara den som vet vad verklig panik och ångest innebär tror jag kan förstår vilka krafter som är i rörelse i en människa i den stunden. Det krävs mycket mod för att kunna gå emot de krafterna.

Jag accepterade alltmer att jag inte skulle kunna arbeta som förut. Tänkte ofta att jag skulle skaffa mig ett så bra liv som möjligt i alla fall. Meningsfullheten i mitt liv hittade jag först av allt i att ta hand om mina barn. Se till att de hade rena kläder, att de fick mat när de kom hem från skolan. Jag njöt av att vara i trädgården. Kände allt mer lyckostunder där. Trädgården blev min lilla oas. När huset var fullt av pratsamma och fnittriga tonåringar, kunde jag smyga mig undan till en skuggig grönskande vrå och njuta av friden och tystnaden där. Trädgården betydde mer och mer för mig, därifrån hämtade jag kraft.

Min kraft gick som i vågor. Ibland var den knappast där. Andra perioder kände jag mig starkare. Jag var med i olika projekt för utmattade. Både genom vården och i ett annat projekt som hette Pacemaking som tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund och läkaren Gunilla Brattberg anordnade för människor som hade stressrelaterad ohälsa.

Efter varje projekt som jag varit med i, hamnade jag i den stora tröttheten igen. Tröttheten som ibland nästan var förlamande. Och då fick jag också starkare ångest och oro.

Ändå var det de här olika projekten, mötena med olika människor och också att se och känna att jag inte var ensam om att känna det jag kände, som gjorde att jag långsamt tog steg framåt i mitt liv. Jag började få nya insikter om mig själv. Började hitta självförtroendet igen och självkänslan, även om den fortfarande var mycket skör.

Försiktigt började en tanke växa i mig om att jag kanske skulle kunna arbeta igen i liten skala. Jag provade på att vara sagotant på ett dagis några timmar i månaden. Jag jobbade ideellt inom Röda Korset i deras butik Kupan under ett år och lärde mig om hur arbetet i en Second-Hand-butik fungerade. Efter det året hamnade jag i ett stort vakuum, en stark hjärntrötthet och jag fick backa igen. Ett halvår ungefär utan något som helst mer än att ta hand om mig och det jag klarade där hemma.

Jag hittade en mening i livet i att ta hand om det vardagliga. Att gå ut med soporna, tvätta och laga mat. Jag började dammsuga och hittade på olika knep för att klara vardagen trots den stora tröttheten. Jag läste böcker som stärkte mig som människa.

Sedan kom yogan in i mitt liv. Och meditationen. Det tog lite tid innan jag kände någon effekt. Sedan började jag hitta kraften i mig igen.

Det var dags, igen, för att prova något nytt. Samtidigt som mina barn började komma in i tonåren och den frigörelseprocess som det innebär, började jag jobba ideellt inom Svenska Kyrkan i liten skala. Först i barngrupperna. Så småningom fick jag ansvar för Kyrkobladet. Jag landade i att jag kände att jag skulle klara att arbeta 25 %. Hoppades på att kunna få jobba de timmarna i kyrkan, men det fanns inte ekonomiska möjligheter för mig att jobba där då.

En äldre släkting fick en svår stroke. Jag och min man fick under kanske ett halvår ta hand om det som var nödvändigt för henne. Ordna med boende och annat praktiskt. Det blev resor nästan varje helg för att besöka henne eftersom hon inte hade någon annan nära anhörig. Så småningom dog hon. Det var en människa som hade stått mig nära och som jag känt som en sann vän. Jag saknade kontakten med henne och vi hamnade alla i familjen i ett sorgearbete igen.

Några år efter att den äldre släktingen dött fick min man besvär med hjärtat. En pacemaker blev räddningen för honom så att han kunde komma tillbaka till ett normalt liv igen.

Eftersom jag hade känt under min tid i kyrkan att jag verkligen hade en arbetsförmåga på 25 %, ville jag också få betalt för det jag gjorde. Därför valde jag att sluta arbeta ideellt och söka nya vägar igen för mig själv.

Det blev ett halvår i ett vakuum, där jag mediterade mycket. Kände en längtan som jag burit på länge, att börja jobba som frilansjournalist. Att få vara min egen chef.

Märkliga tillfälligheter, eller om det nu var något annat, gjorde att jag så småningom fick en praktikplats på ett företag som gav ut tidningar. Det var ett litet företag och de saknade också ekonomiska möjligheter att anställa mig. Däremot fanns det jobb till mig. Tillräckligt med jobb för att jag skulle kunna jobba 25 % som frilansjournalist.

Jag kände efter i mitt hjärta och tog med stor övertygelse inifrån mig själv, steget att starta eget.

Mina barn hade kommit igenom den jobbigaste tonårstiden. Jag kände att jag skulle få mer tid för mig själv och också mer ensam tid. Alltför mycket tid i ensamhet för att jag skulle må bra. Att jobba till viss del med den kraft jag hade, kändes viktigt för mig. Jag var glad, stolt, lycklig att jag vågade följa mitt hjärta. Det tändes hopp i mig om att jag skulle kunna börja försörja mig själv igen, till viss del. Och att det skulle hjälpa till att minska den ekonomiska stressen i vår familj som min långa sjukskrivning hade lett till.

Äldsta dottern jobbade i London. Än en gång utmanade jag min ångest och åkte till London och hälsade på henne. Det blev en bussresa och jag åkte tåg i tunneln mellan Dover-Calais.

Sedan pluggade äldsta dottern ett år i Brighton. Jag utmanade min ångest igen och flög, trots mycket stark flygrädsla, för att hälsa på henne där. Hon var klar med studierna. Det var en stark känsla av glädje och lycka i mig när hela familjen flugit hem till Sverige igen, tillsammans. Jag kände mig starkare än på länge.

Det var när jag skulle fylla jämna och gladde mig åt att kunna fira att jag äntligen kände mig starkare igen, som vi drabbades av ett nytt hastigt dödsfall i släkten. Den här gången handlade det om en alltför ung och levande människa som föll ned och dog. På min högtidsdag satt jag svartklädd på begravning i en kyrka.

Sommaren som följde dog två personer till i släkten. Den ena mycket traumatiskt genom självmord.

Jag tog de här dödsfallen mycket hårt. Det rörde upp gamla undanträngda minnen och sorger i mig.

Jag kände mig som förlamad av sorg på nytt.

Någonstans ifrån fick jag ändå kraften att orka se framåt, att klara att jobba. Skrivandet, bloggandet och den lilla dosen arbete hjälpte mig så att inte sorgen tog över hela mig igen.

Nu började min egen mamma att åldras. Först ville jag inte se det. Men verkligheten går inte att tränga undan ibland, hur mycket man än vill det.

Det handlar om att genomleva den. Hålla ut och hitta någon plats, varje dag, för sig själv att få andrum.

De här tio åren som det sjätte kapitlet i min kärlekssaga handlar om, slet hårt på min och min mans relation. Ekonomisk stress. Stress på grund av min ohälsa. Under en kortare period också ohälsa när det gällde min man. De roller vi haft med i vår relation från början kastades om. Stress på grund av nära anhörigs död mer än en gång. Stress på grund av nära anhörigs åldrande och sjukdom. Alltsammans ledde till att det så småningom också blev en stress i min och min mans relation. Och det i sig blev till en djup sorg inuti mig. En sorg som jag fortfarande bär på.

Negativ stress är smittsam, vill gärna smitta över sig på andra områden om den väl tagit sig in i ett område i livet. Långvarig negativ stress leder till att människor, ibland, förändras på ett sätt som kan göra ont. Det kan jag konstatera idag efter den resa jag gjort.

Kommer jag att hitta en bra väg för mig ut ur det?

Jag hoppas på det.

Fast jag vet inte.

Men jag strävar efter det.

Mitt i det sorgearbete som jag är i nu efter min mammas död i våras.

Jag tror att det handlar om att söka efter de saker som får något av den negativa stressen att vända. Som när vi skaffade den lilla katten efter min svärmors död. Eller som nu när jag skaffat mig min lilla hundvalp Mimmi.

Att när någon eller något dött, skaffa sig ett nytt liv i någon form, är för mig att bejaka livet.

Det är att skapa sig en mening i livet att bejaka det levande för mig.

Plantera en blomma. Skaffa sig ett djur.

Våga älska igen.

Och igen.

Och igen ...

fredag 12 oktober 2012

Mimmi vid Vättern


Idag tog jag med mig Mimmi till Vätterstranden. Det var en så vacker höstdag. De glödande färgerna från träden. Sandstranden. Stenarna i vattnet. De små kluckande vågorna i Vätterns blå vatten.

Mimmi hade inte på sig tratten. Det behövs inte när hon är ute, för då bryr hon sig inte alls om att slicka på sitt sår. Hon har fullt upp med att nosa på alla dofter. Inte minst kring stolpar och buskar. Jag har en stark känsla av att Mimmi är på väg in i sitt livs andra löpperiod nu.

Mimmi var vild av glädje på stranden! Grävde i sanden med sina framtassar som en liten unge. Skuttade fram. Skrattade mot mig. Smakade på Vättervattnet och det verkade hon gilla.

Till min stora glädje kunde jag också se att hon, ibland, stod på alla fyra benen.

Det här kommer att bli bra, tror jag.



Utrota fördomarna kring psykisk ohälsa



Jag samarbetar med projektet Hjärnkoll, www.hjarnkoll.se, bland annat genom att ibland blogga om psykiska olikheter/psykisk ohälsa.

Det jag har personlig erfarenhet av är hur det är att leva med ångestsjukdomen agorafobi, panikångest och depressioner. Jag har också erfarenhet av att ha blivit sjuk av stress, att bli psykiskt och fysiskt utmattad efter en lång tid av stark stress.

För tretton år sedan kollapsade jag och fick en utmattningsdepression. Sviterna efter den långvariga stressen utlöste ångestsjukdomen agorafobi hos mig. Idag försöker jag ha ett så bra liv som är möjligt trots dagliga panikattacker och hjärntrötthet.

Jag har långsamt blivit starkare och idag har jag en arbetsförmåga på 25 %. Jag jobbar som frilansjournalist och det är just möjligheten att kunna styra min egen tid mer fritt som min egen chef än som anställd, som har gjort att jag kan arbeta till viss del idag.

Hjärnkoll har i en färsk undersökning kunnat se att 4 av 10 som har psykisk ohälsa inte talar om det på jobbet. Jag tror på att om vi vågar börja tala med varandra om hur vi mår inuti oss, minskar lidandet som det innebär att leva med psykisk ohälsa. I en del fall kanske det till och med går att hitta lösningar som gör att den psykiska ohälsan försvinner, beroende på vad det handlar om.

Tre av fyra människor drabbas någon gång i sitt liv av psykisk ohälsa. Ångest, depressioner, kriser kan vara det som utllöser tillståndet. I vissa fall hittar man balansen snabbt igen. I andra fall kanske man får lära sig att leva på ett nytt sätt, med de besvär man har. Ungefär som en diabetiker får förändra sin livsstil för att må bra, eller en person som fått en hjärtinfarkt eller högt blodtryck.

Ingen människa ska behöva känna skam år 2012 för att man mår dåligt inuti sig. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha psykisk ohälsa än fysisk. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha ångest eller en depression än att ha diabetes, högt blodtryck eller att ha fått cancer. Det är fördomar som lever kvar sedan lång tid tillbaka och som det nu är hög tid att vi alla hjälps åt med att få bort.


Följande text handlar om undersökningen som Hjärnkoll har gjort. Jag citerar från Hjärnkoll:

"Trots att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar är det tyst på arbetsplatserna i Sverige. En ny studie, som kampanjen Hjärnkoll nyligen har publicerat, visar att 40 procent väljer att inte berätta om sin psykiska ohälsa på jobbet. Hjärnkoll menar att ett öppet arbetsklimat ger en rad positiva effekter för arbetsmiljön och uppmanar arbetsgivare att engagera sig mer i frågan.

– Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningarna och ska vi skapa ett fungerande arbetsliv för alla måste tystnaden brytas. Arbetsgivare har mycket att vinna på att arbeta förebyggande och skapa ett klimat där man kan prata mer öppet om psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare på Hjärnkoll.

Undersökningen, som besvarats av över 1000 yrkesverksamma tjänstemän, visar att 40 procent som upplever eller har upplevt psykisk ohälsa har valt att inte vara öppna med det på sin arbetsplats. Drygt två av tre tjänstemän har aldrig pratat om psykisk ohälsa i något möte med sin arbetsgrupp under det senaste året. Samtidigt pekar undersökningen på flera positiva friskfaktorer som är förknippade med en öppenhet. Bland annat  upplever de som varit öppna att arbetsgivare tar ansvar för medarbetarnas hälsa liksom man upplever att kollegor och chefer hanterat ens psykiska ohälsa väl.

Nyligen var det Världsdagen för psykisk hälsa. I Sverige har tre av fyra erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående. Kampanjen Hjärnkoll kan med hjälp av över 300 ambassadörer besöka fler arbetsplatser och sprida kunskaper om hur man främjar psykisk hälsa i arbetslivet.

– Hjärnkoll kommer att prioritera den psykiska ohälsan i arbetslivet. Vi vill ge medarbetare, chefer och arbetsgivare konkreta redskap för hur man kan främja ett bra och öppet arbetsklimat där alla har lika rättigheter och möjligheter oavsett våra psykiska olikheter, säger Rickard Bracken.

Kampanjen Hjärnkoll är initierad av regeringen och drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Undersökningen genomfördes i samarbete med TNS Sifo och utfördes i september. Totalt besvarades den av 1057 yrkesverksamma tjänstemän.

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH). Läs mer på www.hjarnkoll.se"

Källa: www.hjarnkoll.se

torsdag 11 oktober 2012

Hjärtats val



HJÄRTATS VAL

Och mitt hjärta valde dig.

Idag också.

Tveklöst.

Förnuftet hade inte en chans.


(Anna-Karin)

Vägen till styrka


"Kan det vara så att vi mår så dåligt i Sverige, därför att man inte får må dåligt i Sverige?"

Den frågan ställer prästen Annika Borg i en bok som jag läste igår innan jag somnade.

Vad tror du?

Kan vi bli sjuka av att inte tillåta oss och andra människor att ha kriser, att visa svaghet, sjukdom, sorg och ångest?

Kan vi genom att hålla uppe masken av att vara starka och friska, fast att vi inte känner oss så inuti, reagera med fysisk eller psykisk sjukdom?

Kan vi då också, genom att tillåta oss själva och andra människor att få krisa, vara svaga, sörja, ha ångest och vara sjuka, må bättre som människor?

Går vägen till styrka genom svaghet?

onsdag 10 oktober 2012

Försökt göra sjukgymnastik med Mimmi

Idag försökte jag göra sjukgymnastik med Mimmi. Så som man sagt till mig efter operationen att jag skulle göra. Mimmi spjärnade emot och blev stel som en pinne. Omöjlig att rubba.

Jag ringde djursjukhuset. Veterinären sa att Mimmi inte behöver stretcha sitt ben förrän hon tagit bort stygnen i nästa vecka.

Mimmi fortsätter att skutta runt på tre ben hela tiden.

Inomhus med tratt. Utomhus går det bra utan tratt.


En vecka kvar, sedan slipper Mimmi tratten.

Jag väljer kärlek

Jag väljer kärlek.

Kärlek är anti-rädsla.


(Anna-Karin)



Mitt nya motto

Mitt nya motto:

"Inget skrämmer mig längre".


(Anna-Karin)



tisdag 9 oktober 2012

Mammas födelsedag



Jag ville ge dig
blommor
i dina händer.

Vid graven
ska jag blunda.

Den vita vasen,
blir dina händer.

Famnar ...
de röda rosorna
jag köpt igår.

Jag ville se glädjen
i dina ögon
när jag säger
"Grattis mamma!"

Sjöns glittrande blå vatten
nedanför kullen
bakom din grav,
är dina glada ögon
för mig idag.

Vinden mot min kind, mitt hår ...
är du som håller om mig.

När jag sakta
går därifrån.


(Anna-Karin, 2012-10-09)


Mamma på sin 85-årsdag för ett år sedan.




måndag 8 oktober 2012

Den vita duvan på mammas gata


Jag gick ut ur blomsteraffären med de tjugo mörkt röda rosorna inslagna i rosa papper. Den blomsteraffären som jag varit i så många gånger med mamma  genom åren. Ibland gick vi in där bara för att titta och prata om alla blommorna.

Vandrade med gråten i halsen på den gatan där jag aldrig mer kommer att se mamma komma gående.

Famnen full av rosor som jag ska sätta på mammas grav imorgon. Mammas födelsedag.

I bilen brast allt.

Tårarna strömmade nedför mina kinder.

Jag satt där tills gråten lagt sig igen.

När jag passerade nära affären mamma brukade handla i, drogs min mun upp till ett leende.

På trottoaren där mamma brukade gå, vandrade en helt vit duva gatan fram.

Glatt trippande ... med mjukt gungande gång.

Precis som min mamma när hon var på väg till affären.

Jag tror minsann att duvan log.

Som mamma också brukade göra.

söndag 7 oktober 2012

Krönika hos 1av3.se: "Lidandets mening"


Min krönika idag hos 1av3.se heter "Lidandets mening"

Välkommen att läsa och hjälp mig gärna att söka efter svaret i slutet av krönikan.


Från hjärtat/
Anna-Karin

 





lördag 6 oktober 2012

Ifrågasätt dig själv

Ibland behöver jag ifrågasätta mig själv som människa. 

Det jag tycker, tänker och är. 

Så utvecklas jag och mognar. 

Genom att, ibland, våga förändring. 

I stället för att trampa på i redan sedan länge intrampade spår. 

Våga prova nytt!

Höstfint på mammas grav


Idag planterade vi ljung på min mammas grav.

Jag satte dit ljuslyktan och tände ett ljus.

Precis när jag skulle gå därifrån, kom ett gult lönnlöv singlande genom luften och la sig framför mina fötter.

Jag tog upp lövet.

Stoppade det i min ficka.

Jag log.

Tack, mamma.

fredag 5 oktober 2012

Drömmar


Mamma och jag promenerade och pratade med varandra. Vi var glada och var på väg till busskuren. Hon hade hälsat på mig och nu skulle hon ta bussen hem till stan.

Vid busskuren var där ett brant stup. Marken i stupet var täckt med starkt blå scilla. Det var bedövande vackert och jag och mamma pratade om hur vackert det var.

Sedan hände något. Mamma snavade och tappade sin väska. Någonting trillade ur den. Mamma böjde sig efter det hon hade tappat, hon föll, föll, föll ... och jag såg henne falla men kunde inte göra något.

Sedan låg hon där. Alldeles stilla.

Jag kände mig sorgsen, tom och förtvivlad.

Sedan vaknade jag.

Grät i sömnen.

Ville inte släcka lampan på en bra stund för jag kände mig så ledsen.

Sov ett par timmar till.

Drömde att jag var i ett hus med Mimmi. Där var några kvinnor och en stor hund i rummet intill. Det var som att vi väntade på något. Plötsligt sprang Mimmi iväg från mig, in i det andra rummet. Jag följde efter och plötsligt kändes allt som kaos.

Jag kunde inte se Mimmi någonstans, bara en stor vit hund.

Jag kände hur jag föll.

Allt försvann.

Sedan kände jag att jag höll om något lurvigt som jag trodde var Mimmi. Fast det var den stora vita hunden som jag sett i rummet.

Jag kände ångest. Var var Mimmi?

Då fick jag se henne ligga i sin vanliga viloställning på mattan i rummet. Hon lyfte sitt lilla svarta krulliga huvud och såg med sina vackra bruna ögon rakt in i mina ögon.

Jag kände mig lycklig.

Och så vaknade jag igen. Med min ena arm kramade jag hårt om kudden.

Det är en solig fredag idag med blå himmel.

Träden glöder i Vätterbygden.

Min lilla nyopererade hund har sovit inatt. Jag också.

Även om jag drömt märkliga drömmar nu igen.

torsdag 4 oktober 2012

Trött Mimmi, trött matte



Den första natten med en nyopererad hund blev så där. Mimmi ville inte lägga sig i sin hundbädd. Och om jag la henne där, så gick hon därifrån. När jag släckte lampan, vandrade Mimmi omkring i mörkret, långsamt. Ibland hörde jag att hennes tratt på huvudet slog emot någonstans.

Jag tände och gick upp. Såg att Mimmi lyckades slicka sig lite på såret, trots tratten.

Yngsta dottern sov tillsammans med henne i soffan resten av natten. För att ha koll på att Mimmi inte slickade sönder såret.

Jag som är känslig för sömnstörningar, kände mig som en zoombie när jag vaknade. Kanske var jag trött också efter den spänningen som det ändå var att låta operera Mimmi.

På djursjukhuset fick jag hämta en ny större tratt till Mimmi, så att hon inte kommer åt sitt hopsydda sår.



Mimmi har varit trött och hängig idag. Sover mest hela tiden. Det är för smärtan efter operationen, menar veterinären. Om ungefär en vecka trodde hon att Mimmi kommer att må bättre igen.

Så det är tålamod som gäller fortfarande. Och en dag i taget.

Hur som helst. Vi har firat att operationen är genomförd idag med kanelbullar och julmust.

Mimmi har fått extra god mat och så är vi ofta nära intill henne. Klappar henne med mjuka händer. Det lindrar och läker smärtan, tror jag.

Vår katt verkade fundersam allra först när hon fick se Mimmi. Hon smög försiktigt fram till denna varelse med något så märkligt på huvudet. Fast när hon väl kände igen att det var Mimmi, så var tratten inget problem längre. Det blev en nospuss, så klart.