Jag doppade mig tre-fyra gånger i Vättern. Det var varmare i vattnet igår än förut, där var många människor som faktiskt simmade i Vättern, stod eller gick i vattnet länge och barn som lekte i vattenbrynet.
Vättern var stilla och spegelblank de första timmarna jag var där. Sedan blev det alltmer sjöbris och med den kom de små vågorna. Ljudet från vågorna ökade under dagen och jag njöt av att lyssna till bruset.
Man blir inte särskilt hungrig en sådan där varm dag på stranden. Det är som att man kan äta sig mätt på och leva av allt det vackra runt omkring. Det räcker med en knäckemacka och massor av vatten, kanske lite melon. Och så en glass, förstås. En glass, bara för att det är så mycket sommar i en glass.
När jag går ut i Vätterns vatten kan jag se botten även om jag går ut i midjehöjd. Intill kanten precis där jag går ut, på min favoritplats, är där stenar. Solstrålarna tränger ned genom vattnet och får stenarna att gnistra där på sjöbotten. Det är så vackert att jag tappar andan och alldeles glömmer bort att vattnet känns kallt som en isglass mot min hud.
När jag klarat att balansera på stenarna utan att falla omkull, kommer jag fram till sandbotten. Den är alldeles ren. Sand, sand, sand... så långt ögat når. Jag kunde stå där igår, på sanden i vattnet, ett bra tag innan jag doppade mig. Det var ungefär lika långt ut från land som när jag gick ut på Vätterisen i vintras. Fast då hade jag tjocka kläder på mig. Igår hade jag baddräkt.
Naturen skiftar som livet. Ibland är det kallt, isigt och fruset och man får ha tjocka kläder på sig som skyddar för det runt omkring. Ibland är det varmt, ljumma vindar och man kan inte ha mer på sig än en baddräkt. Och hur det än är, så finns solen där. Uppe i det blå. Även om man inte alltid ser den.
