Att göra saker långsamt är avstressande. Hur ofta gjorde jag saker långsamt när jag jobbade heltid och hade små barn? Jag tror att jag där någonstans glömde bort hur man gör saker långsamt.
Jag har nog alltid varit en människa som varit snabb. Därför var jag mycket uppskattad hos de arbetsgivare där jag jobbade. Allt från inom industri, kontor till redaktion. Med mera. Snabb och noggrann, det var sådan jag var som anställd. En förmåga som så klart är en bra förmåga många gånger. Både i arbetslivet och privat. Fast som också kan vara negativ för mig om tempot och belastningen hela tiden accellererar.
Precis som på ett gympapass där man börjar med uppvärming för att sedan öka tempot och till sist avslutar med att varva ned och stretcha, behöver vi växla mellan olika tempon i våra liv som människor.
Visst måste det vara tokigt att kräva av oss själva att hela tiden köra på för fullt utan att ta oss tid för att vare sig varva upp eller varva ned. Inte bara i våra kroppar utan också i våra hjärnor. Ändå är vi många idag som håller på så. Troligen mer än någonsin förut genom att så mycket är tillgängligt dygnet runt för oss människor idag. Internet. Konsumtion. Media av olika slag. Hur många möjligheter finns det i arbetslivet idag under en arbetsdag att varva upp och att varva ned? Tid för eftertanke innan beslut? Till exempel.
Det här är inget som jag tänker på hela tiden. Fast numera, när jag till exempel plockar i och ur diskmaskinen och jag känner att huvudet inte riktigt hänger med mina snabba rörelser, saktar jag medvetet ned tempot. Lyfter och plockar i och ur med långsamma rörelser. Det gör skillnad för mig. Jag orkar längre. Jag upplever mera. Jag är mer i nuet. En sorts mindfulness i det vardagliga.
Yoga är kanske den ultimata långsamheten när det gäller rörelser.
Fast den kommer jag att blogga om en annan gång.
Livet är inte ett lopp som ska klaras av så snabbt som möjligt.
Livet är upplevelse.
#Blogg100 - Dag 44
