Livet är kuperat. Ibland hamnar man längst där nere. I mörkret. I livets botten.
Ibland måste man ända ned i botten för att långsamt börja vägen uppåt igen.
Eller?
Måste man verkligen det?
Finns det en möjlighet att vända uppåt innan man nått botten?
Just nu känns det ibland för mig som att jag är på livets botten igen. Det är då, kanske när jag sitter i fåtöljen och ser ut på allt det nyutspruckna gröna sköna därute genom fönstret, som jag påminns om att jag varit i ett djup så mycket djupare, så mycket mörkare än det här. Det mest bottenlösa mörker jag upplevt i mitt liv.
Kanske är det rädslan för att hamna där igen som får mig att tvinga mig själv iväg till köket för att plocka lite med direktreklamen, vattna en av pelargonerna där i fönstret, nypa bort ett visset blad eller att ge hundvalpen vatten att dricka. Helt enkelt göra precis vad som helst utom att bli liggande kvar i sängen eller sittande kvar i fåtöljen. Alltför länge. Kanske är det rädslan? Eller kanske är det kärleken? Kärleken till ... livet.
Därför att jag vet, sedan den gången jag var där, i det djupa mörkret på livets botten, att liv handlar om rörelse. Rörelse är liv. Liv är rörelse. Stillhet är bra, fast i längden inte bra för vare sig kropp eller själ. Och alldeles särskilt dåligt för den trötta själ som sörjer, saknar, misströstar. Stillhet är bra. I många små doser varje dag. Fast inte hela tiden.
Det kvittar egentligen vad man gör, nästan, när man är i mörkret på livets botten eller i närheten av det mörkret. Så länge man rör sig, är man levande. Så länge det rör sig där inne i hjärnan, är man levande. Om det känns som att där inte är något liv, får jag försöka fylla det med liv.
Jag häller upp ett glas vatten. Till mig själv. Dricker.
Rörelse. Vatten. Liv.
Kärlek.
Hopp ...
