På Öresundsbron lyckades X2000 nästan hämta igen förseningen så där gick det undan. Jag färdades i många olika hastigheter på min resa, tänker jag nu när jag skriver. Så märkligt hur jag anpassar mig hela tiden som människa efter hur fort jag far fram. Den olika rytmen som finns i rörelsen. Allt från de lugna fotstegen till flygplanets 855 km/timmen. Men där är jag inte än, inte i luften. Jag är fortfarande på marken.
Tåget kom rakt in i Kastrup så det var bara att ta rulltrappan upp så var vi där, mitt i incheckning och passkontroll och säkerhetskontroller. Det var folk där, mitt på dagen. Köer och trängsel. Men vi klarade oss igenom alltsammans och jag sprang inte iväg fast jag ville det inuti mig. Jag stod kvar och härdade ut genom panikattacken som försökte strypa mig. Så småningom lättade greppet om min strupe och jag kunde känna att det värsta hade lagt sig.
Sedan var det dags att vänta på själva flygturen. Tonåringen och jag kikade runt i affärerna på Kastrup. Men vi köpte inget. Jag åt ett laxsmörrebröd, jättegott! Inte kan man ha varit i Danmark utan att ha ätit ett smörrebröd. Inte jag i alla fall.
Hux flux, dags för påstigning i planet. Inte behövde jag gå i någon trappa utomhus för det, som den gången jag flög då på "stenåldern". Nu kunde jag gå i en lång korridor rakt in i Norwegian Airways flygplan och jag möttes av en leende flygvärdinna som pratade svenska. Det kändes tryggt att hon pratade svenska just i den stunden.
Jag slog mig ned i fåtöljen och avstod gärna fönsterplatsen åt min modiga tonåring. Även om jag satt närmast mittgången kunde jag ju kika ut på molnen om jag ville, kände jag.
Motorerna drog igång, flygplanet började rulla och jag tänkte att "ja, nu är det bara att hänga med, det går ju bra nästan jämt att flyga". Jag kände mig förvånansvärt lugn. Det handlar om tillit, att lita till att de som kör flygplanet kan sin sak.
En sak som är härlig när man avstått från något under en lång tid, eller kanske aldrig gjort det, och så äntligen gör det, det är att man får så starka upplevelser av det. Jag kände mig nästan som en barnunge för att jag skulle flyga. Allting var så spännande och jag förundrades över allt som hände därinne i flygplanet. Alla ljuden, känslorna när flygplanet steg upp i det blå, tryckkänslan. Säkerhetsbälte på och plötsligt kom det ned en liten TV-skärm från taket och den fick mig att skratta till.
Vi fick se en instruktionsvideo om hur vi skulle bete oss om det var risk för fara eller olycka. Videon var tecknad och visade en mamma och en liten pojke som tog på sig livvästar och kastade sig utför livräddningsrutschkanan. Och hela tiden log de stort! Det fick mig att skratta igen. Inte skulle jag klara att klä på mig livvästen lika leende som kvinnan i filmen. Fast man vet ju aldrig, kanske skulle jag det. Le, när jag kastade mig utför livräddningsrutschkanan. Som tur var behövde vi inte göra det. Flygningen gick bra.
Att vara där ovan molnen var mäktigt! Solen som lyste på molnen fick dem att se ut som en hoppborg av bomull och både jag och tonåringen fick lust att skutta runt där bland molnen. I fantasin, förstås. Helst inte i verkligheten.
Tonåringen tog nästan alla bilder som jag visar i Brighton-inläggen, så hon förtjänar mer än väl att själv få vara med på bild här också, känner jag. Det var den första flygturen för henne och därför också en mycket speciell och stor händelse i hennes liv. Något som hon väntat på i nästan hela sitt liv, känns det som.
Knappt två timmar efter start närmade vi oss Gatwick och planet sjönk för att kunna landa. Det kändes. Ungefär som att åka berg- och dalbana för mig. Jag överlevde det också. Man överlever mer än man tror, som människa. Ju närmre vi kom jorden desto vackrare var det att titta ut. Tills flygplanet gjorde en sväng och en krängning. Då stirrade jag rakt fram en stund igen.
Landningen skötte piloten alldeles utmärkt, det var knappt att jag kände av när planet tog mark. Vi fick fatt i vårt bagage och sedan tog vi tåget till Brighton.
Järnvägsstationen i Brighton fick tonåringen att tänka på Harry Potter-filmerna. Där var vackert!
I skymningsljuset tog vi en taxi till vårt hotell. Vi fick veta att rummet vi hyrt skulle vi få vänta på två nätter eftersom toaletten var sönder där. Så vi fick knalla högst upp i den smala gamla trappan till ett helt annat rum än det vi hyrt. Rummet var mysigt, vackert målat med olika fåglar på väggarna, rosa matta på golvet och vackra, höga fönster.
Hotellet var från 1800-talet och tonåringen hoppades på att få se spöken. Det låg nära stranden och från ingången var det en så vacker utsikt över vattnet.
Min äldsta dotter kom till hotellet och vi kramade varandra länge! Hon strålade som solen själv och var så vacker och såg så lycklig ut att det värmde djupt, djupt inne i mig. Som jag längtat efter henne! Jag har jobbat och bloggat och kunnat hålla undan min längtan, nu var hon äntligen så nära mig igen att jag kunde se henne och ge henne en kram. Livet kändes komplett i denna stund!
Hon var pigg, äldsta dottern. Tonåringen också. Så det fick bli en kvällsrunda längs med stranden. Där satt folk och grillade och sjöng, spelade gitarr och pratade i små grupper här och var i mörkret. Där andades frid och glädje. Måsarna skrek och koltrastarna sjöng. Människorna var sommarklädda och medelåldern måste ha varit 25-30 år, kändes det som. Brighton kryllar av studenter i olika åldrar. Så jag kände mig som en av dem. Det är smittsamt att vara bland unga människor, man föryngras, tycker jag.
Hela den fantastiska stenstranden kantades av små caféer, pubar, butiker, matställen, hantverksaffärer, konstateljéer. Alltsammans var stängt just då på kvällen så det var en vilsam och vindstilla vandring längs med havet som vi avslutade dagen med.
Sedan var det dags att börja bergsklättringen upp till vårt hotellrum igen. Med mjölksyra i benen kröp jag ned under täcket och somnade direkt som en klubbad säl.
