Idag har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lagt fram
regeringens första åtgärdspaket för att dämpa uppgången i
sjukfrånvaron. Hon har blivit intervjuad i flera media.
Det var så många, långa och tuffa år under Alliansens tid när man som jag själv var sjukskriven. Motståndet var så stort. Empatilösheten från politiker och myndigheter ibland kvävande. Hånet och misstron mot de sjuka människorna så inhumant att jag egentligen inte vet hur jag orkade ta mig igenom de där åren. Alla orkade tyvärr inte det heller.
Därför är det omtumlande att nu, faktiskt, ha överlevt. Att få uppleva förändringens vindar svepa fram i politiken. Det känns gott i min mage. Samtidigt som jag känner tillit är där en ilning av vaksamhet inför vad som nu händer. Jag och många med mig har ju verkligen fått uppleva hur politiska beslut kan påverka livssituationen för människor som sjukskriven under Alliansens tid vid makten.
Debatten om regeringens budgetförslag att ta bort det sjuka systemet med utförsäkringar från och med den 1 februari 2016 är högaktuell. Imorgon, torsdag den 24 september kommer man att diskutera den frågan i direktsändning i SVT Debatt.
De ökande sjuktalen i Sverige ställer saker och ting på sin spets. Hur kommer det sig att så många människor får psykisk ohälsa idag? Vad ska vi göra åt det? Vilket är samhällets ansvar och vilket är individens ansvar? Arbetsgivarnas ansvar? Hur har det kunnat bli så här i ett så rikt land som Sverige?
Frågorna är många och svaren är inte särskilt enkla, tror jag.
Fast verkligheten ger ändå vissa svar. Verkligheten visar att det hjälpte inte på något sätt att minska sjukskrivningar eller att bevara människors psykiska hälsa genom att pressa människor. Vare sig i hårt slimmade arbetsmiljöer eller i en hårt pressande sjukskrivningsprocess. Inte heller hjälpte det att utförsäkra sjuka människor. De flesta sjuka blev bara ännu sjukare av att utförsäkras. Dessutom blev de fattiggjorda. En del försvann i tomma intet. Blev anhörigförsörjda. En del orkade inte längre att leva. De tog sina liv.
Om människor hade blivit friska av att vara hårt pressade, hade vi idag haft låg sjukskrivning och minskad psykisk ohälsa i stället för tvärtom. Den slutsatsen är lätt att dra om man tänker till en stund. Och om man vill se verkligheten i vitögat.
Inte heller gjorde det människor friska och arbetsföra att Alliansen under åtta års tid snabbt och kraftfullt ökade de ekonomiska klyftorna i Sverige. Nej, det blev precis tvärtom. Ökade klyftor och ett ojämlikt samhälle gör människor sjuka. Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor helt enkelt. Medan ett jämlikt samhälle med minskade klyftor mellan människor får människor att må bra. De rika såväl som de mindre rika. Det är min starka övertygelse.
Vägen framåt mot ett friskt samhälle med så friska och välmående människor som möjligt tror jag själv går genom t ex arbetsmiljöer med plats för andrum. Genom kunskap om vad stress gör med oss människor. Genom att vi litar till varandra och lyssnar på både oss själva och den som inte mår bra. Genom att vi reagerar och bryr oss om vi märker att en medmänniska inte mår bra. Vare sig det gäller på en arbetsplats eller i ett privat sammanhang. Genom att vi tänker långsiktigt när det gäller lönsamhet. Det ska kosta att vara en arbetsgivare som sliter ut folk. Individen ska våga säga nej när det blir för mycket utan att känna sig rädd att förlora jobbet.
Det är en lång väg att nå dit, tror jag. Men varje litet steg i den riktningen kommer att få människor att må bättre än vad vi gör idag.
Jag tror att många människor hamnar i psykisk ohälsa idag ibland därför att det blivit en skam att falla igenom och visa sig sjuk och svag. Pressen man sätter på sig själv för att stå kvar på benen fast att det gungar, kan göra att man rasar helt. Förr eller senare. Rädslan för drastiskt försämrad ekonomi om man blir sjuk, skapar spänningar i kroppen som ibland blir till sömnrubbningar, till oro och ångest och kanske så småningom ohälsa. Det blir en ond spiral av alltsammans. Nu är hög tid att bryta den spiralen. Sätta fart på den goda spiralen.
Regeringen vill i sitt åtgärdsprogram bland annat att arbetsgivarna ska ta större ansvar för sina medarbetares hälsa. Det är bra tycker jag. Bland åtgärderna finns också förebyggande åtgärder för att minska kvinnors sjukfrånvaro.
Att man ser till individen tror jag är mycket viktigt när någon blir sjuk. För den som har blivit sjuk av stress eller som har fått utmattningssyndrom kan bli ännu sämre av att pressas in i t ex rehabilitering i ett tidigt sjukdomsskede. Man kan inte använda samma mall för alla människor. Vi är alla olika och när vi blir sjuka befinner vi oss i olika stadier vid olika tillfällen. Vi har också så olika diagnoser. Det är mycket viktigt att man ser till den enskilde individen och vad just han eller hon behöver för att hitta tillbaka till hälsan igen. Ibland är det kanske ett annat arbete. Ibland vila. Ibland bra rehabilitering. Eller något helt annat.
Jag tror att trygghet skapar friska och starka människor. Och tvärtom. Att först bli sjuk och sedan se sin ekonomi försämras drastiskt gör knappast att man blir friskare.
Därför är det viktigt att den ersättning man får från sjukförsäkringen är tillräckligt stor för att man ska kunna känna trygghet också när hälsan sviker. Där väntar jag på den dagen när regeringen höjer sjukersättningen för de människor som försökt allt de kunnat men ändå inte lyckas bli arbetsföra igen.
Idag är sjukersättningen inte mycket pengar att klara sig på. Det finns risk att man med sjukersättning blir försörjd av sin partner om man har en partner. Det är knappast den bästa förutsättningen för en relation och kan i sämsta fall leda till att man stannar kvar i en dålig relation på grund av ekonomiska skäl. Det behöver också bli ett slut på att sjuka människor hamnar i försörjningsstöd en längre tid så som det har blivit idag. Vi betalar skatt till en sjukförsäkring som vi har rätt att känna finns där för oss när vi behöver den och som är tillräckligt hög för att vi ska känna oss trygga.
Här nedanför finns intressanta aktuella länkar om du vill läsa mer och skaffa dig kunskap om det som sker just nu när det gäller sjukförsäkringen i Sverige.
Samtidigt som jag läser om regeringens åtgärdspaket, ser jag nyheten om hur allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Det vill säga, de som har råd att göra det. Och de som är tillräckligt friska för att kunna skaffa sig en.
Vi får aldrig, aldrig glömma bort att det alltid kommer att finnas människor som föds i ohälsa. Att det kan hända över en sekund en olycka som gör att den som var frisk aldrig mer kommer att kunna arbeta igen som förut.
Jag vill ett solidariskt samhälle där alla människor som blir sjuka har samma rätt till vård. Oavsett arbetsgivare, livssituation eller inkomst.
Sedan tror jag också att för att vi människor ska må psykiskt bättre behöver vi själva inse vad våra själar mår bra av. Skapande, kultur, andlighet. Litteratur och skrivande. Musik. Naturen. Det är sådant som själar mår bra av. Stillhet och lugna djupa andetag. Mer fokus på det inre än det yttre. Att hitta till en inre tillit, en inre trygghet i sig själv.
"Uppgången i sjukfrånvaron måste brytas" (Dagens Industri)
"Både ros och ris till Strandhäll" (LO-bloggen)
"Strandhälls åtgärdspaket" (Solrosuppropet)
"Vägen tillbaka efter lång sjukskrivning" (SVT)
"M talar inte sanning om sjukfrånvaron" (Aftonbladet Debatt)
"Regeringens nya krav ska minska sjuktalen" (Dagens Nyheter)
"Bra förslag men det går att göra ännu bättre" (Martin Mobergs betraktelser)
"Allt fler har sjukvårdsförsäkring" (SR Ekot)
"Nytt mål ska få ner sjukfrånvaron" (SVT)