Oro är en del av livet. Vissa oroar sig mer. Andra oroar sig mindre. Jag själv har haft lätt att känna oro. Särskilt när jag blev svag. Jag tror att de allra flesta människor som blir svaga av något skäl, lättare känner oro. Kanske som en försvarsmekanism från kroppen och själen. Kanske är det en baksida av gåvan fantasi, jag vet inte.
Men jag vet att man kan lära sig hantera oro så att den tar mindre energi från mig. Jag har övat mig i det. Jag har fått lära mig strategier för att hantera oro. Inte förneka den, bara små knep för att inte låta den ta över hela mitt liv och ta all kraft från mig.
Här är lite olika knep man kan prova och använda sig av om man vill:
1. Fråga dig själv vad du skulle säga till en vän som hade den oron du själv har. Det kan göra att man hittar de rätta proportionerna i oron. Så att man inte hamnar i katastroftankar.
2. Använd dig av Dalai Lamas knep mot oroskänslan i den rika världen: Finns det något att göra åt det? Gör det! Finns det inget att göra åt det? Låt det vara.
3. Bestäm dig för att det är OK att känna den här oron en liten stund varje dag, men inte hela tiden. Bestäm kanske en plats där du har lov att oroa dig, var där en gång per dag och släpp fram all din oro. Lämna sedan oron när du lämnar den platsen.
4. Bestäm dig för att om du t ex ska till tandläkaren om fyra veckor och är orolig för det, då är det OK att du oroar dig dagen innan besöket och dagen du ska dit, men inte alla de andra dagarna. Så fort oron dyker upp, säg till dig själv inifrån eller högt att "Ja, det kan jag oroa mig för precis då, men jag behöver inte göra det nu." Med övning fungerar det här riktigt bra för mig själv, faktiskt ett av de bästa knepen för just mig.
5. Tillit - att öva sig i tillit, att öva sig i att lita till att saker och ting kommer att lösa sig. Det går att öva sig i tillit, det går att bestämma sig för att lita till att allt kommer att bli bra och att det finns en mening med det som sker.
Oro har med framtiden att göra. Varför ska jag slösa bort den tid jag säkert har idag, nuet, på att alltför länge oroa mig för något som ska hända längre fram? Som kanske aldrig ens blir verklighet? Hela livet är outförsägbart, hela livet är ett enda stort äventyr. Det går inte att leva som människa utan att hamna i perioder som känns obehagliga och svåra ibland. Men jag behöver inte ta ut dem i förskott. Tar jag bort min "förskottsoro" så långt jag klarar, får jag på köpet nu-glädje och nu-kraft i stället.
Det ger vila och ro i själ och kropp att leva fullt ut idag med den kraft jag har och att inte låta morgondagens eventuella bekymmer suga musten ur mig.
Sinnesrobönen är också bra att ta till när man känner oro, antingen man är troende eller inte troende.