 |
| Hela våren väntar där, i en syrenknopp. |
Sådana där dagar när det tar halva dagen att komma igång, en sådan där dag har jag idag. Jag har tränat en del de senaste dagarna, så det är ok att min kropp känns seg. Vila och stretch behöver jag då ju. Men i mitt huvud är det allt annat än vila. Tankarna snurrar kring allt som hänt i världen och min familj senaste året. Enda sättet att stoppa dem är att meditera eller hålla mig sysselsatt. Så det gör jag.
Nu är julen utslängd och utstädad ur huset. Det känns skönt, för när den är över så öppnar sig ett fönster på glänt mot våren. Även om det är mer vintrigt än någonsin därute just nu, med frost och snö och isiga gator. Men det där fönstret som talar till mig om vår, det är där. Om det bara kommer sol så kanske jag redan om fyra veckor tar den första fikan i det inglasade uterummet. Än har jag inte hört talgoxen drilla, men det kan ju hända när som helst nu när halva januari har passerat.
Tiden går trots allt framåt. Det är en himla tur, även om allt som passerat finns sparat därinne i min kropp och själ. Det som har passerat har passerat. Nya dörrar ska öppnas och öppna sig. Av mig, av andra och av livet självt.
This too shall pass ... precis så är det.
Och det känns så trösterikt när det, än en gång, känns som att jag faller ihop i en hög av allt som varit och hur det fortfarande är. Denna längtan efter att kunna leva som människa igen. Känna mig fri att göra det jag får energi och glädje av. Möten med dem jag älskar så mycket.
Jag tittar en del på TV. Bl a ser jag "Helt lyriskt", på SVTplay. Det är artister som tonsätter dikter av olika poeter. Intressant och lärorikt. Sen tittar jag på Modern Family på Netflix som får mig att skratta. Tolv säsonger finns det så räcker ända till sommaren tror jag. Jag tittar på Friday Night Dinner på SVTplay. Sen har jag ont i magen av allt skrattet. Ett sånt där skönt ont, jämfört med annat ont i livet.
