Jag tänkte på döden häromdagen. Läste om en ung mamma som omkommit i en bilolycka. De två små barnen hade överlevt. När jag läste pappans berättelse om hur han kommit till olycksplatsen, känt igen familjens bil, tagit hand om sina två små skadade barn och sedan förstått att hans älskade var död, där vid ratten, då rann tårarna ur mina ögon. Jag sände mina tankar och en liten bön till pappan och barnen, det känns gott i mig att göra det.
Efter en stund kände jag en så stor tacksamhet över att jag har fått finnas med så länge som jag har hittills. Att jag har fått följa mina barn så länge. Nu är de myndiga båda två och unga vuxna döttrar som klarar så mycket själva. Vilken lycka att ha fått vara med så här långt! Vilken lycka att få vara med varje dag i livet! Det är inte självklart.
Sedan tänkte jag på döden igår. Jag var hos min mamma och jag hade köpt med mig en prinsessbakelse som vi delade, hon och jag. Vi firade min namnsdag och hade en mysig stund med prat, skratt och värme. Mitt i pratet om mina barn, hennes barnbarn, om blommorna där hemma hos henne, kan min mamma plötsligt säga något om när hon inte kommer att finnas med oss längre, hon kan skoja med mig om det. Då tänker jag på döden. Och känner mig tacksam varje dag hon fortfarande finns kvar med mig, att hon är så frisk som hon är, att vi kan prata med varandra, att hon inte är det minsta senil. Att vi fortfarande både skrattar och grälar tillsammans.
När jag tänker på döden slutar det nästan alltid med att jag tänker på livet. Liv och död, det hör samman. Det märks inte minst därute just nu, i min trädgård. Mitt i den mörka allra första novembermorgonen, med de bruna döda lönnlöven på marken, de som aldrig mer kommer att fladdra gröna igen i sommarvinden, mitt i den mörka morgonen hör jag en liten fågel sjunga därute. Han sjunger om livet. När jag hör hans sång känner jag livet i mig. Så tacksam jag är över ännu en morgon i mitt fantastiska liv!
