Det är inte så ofta jag tänker på det längre, men ibland gör jag det. Tänker på det jag förlorade i mitt liv. På resan tillbaka, hur det var att få igen åtminstone en del av det jag förlorade.
Om jag skulle skriva en lista över det jag förlorade när min pappa gjorde konkurs och så småningom hamnade i fängelse för eko-brott, skulle den se ut ungefär så här i kronologisk ordning:
1. Mitt barndomshem.
2. Min trädgård.
3. Mina barndomsvänner.
4. Närheten till mina släktingar och mycket av umgänget med dem.
5. Det kända samhället, människorna där och den kända naturen runt omkring.
6. Mycket av mina leksaker och ägodelar, också mycket av familjens ägodelar.
7. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
8. Bilen.
9. "Statusen".
10. Vår hund.
11. Närvaron av pappa.
12. Närvaron av mamma.
13. Semesterresor med familjen.
14. Min kanin.
15 Närvaron av min lillebror.
16. Mina nya kompisar som jag skaffat mig.
17. Min nye lille hund.
Det var när jag hade förlorat i stort sett allt som ett barn kan behöva, som livet långsamt, långsamt började handla om att få igen. Om jag skulle skriva en lista över den resan, så skulle den se ut ungefär så här, i kronologisk ordning.
1. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
2. Släktingar.
3. Vänner.
4. En närvarande mamma.
5. Ett hem med ett eget rum.
6. En närvarande lillebror.
7. En trädgård.
8. "Statusen".
9. Det välkända samhället, människorna och naturen där.
10. Semesterresor.
11. Djur (marsvin).
12. Nya ägodelar.
13. Bil.
14. Ett eget hus med trädgård.
Det här hände mig under cirka tio års tid. Mycket fick jag aldrig igen. Min pappa fick jag aldrig tillbaka som närvarande pappa igen. De flesta ägodelarna fick jag inte heller igen.
Vissa saker gick att ersätta. Det gick bra att bli lycklig igen i en lägenhet med trädgård utan att få tillbaka mitt barndomshem. Det gick alldeles utmärkt att bli lycklig över nya prylar igen, de flesta gamla prylarna glömde jag nog.
Men annat gick inte att ersätta. En närvarande pappa var nog det som var det svåraste av allt att förlora.
Ibland när jag tänker hur mina egna barn har haft det, så fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde som barn och ung. Men jag lärde mig att det gick att leva också utan det basala. Jag hade alltid böckerna från biblioteket. Jag hade musiken i radion. Jag hade skolmaten som jag slukade när mina kompisar ratade den. Jag hade fritidsintressen, gymnastikföreningen som jag var med i. Jag tog mig ut i naturen, den kostade inget. Jag hade kanske framförallt drömmarna och hoppet. Drömmarna om hur jag skulle skapa mitt liv, hur jag skulle skaffa mig ett bra liv, trots allt. Vilket jag också gjorde så småningom, mycket målmedvetet.
Summan av kardemumman i det här inlägget tänker jag ska vara att tydliggöra det viktiga i livet. Vad det är man som människa har kvar när det kända, trygga, det så kallade "basala" försvinner? När det känns som att man har förlorat allt, vad är det då man har kvar? Först av allt sig själv och den man är, tänker jag. Sedan naturen, musiken, kulturen, böckerna, människorna. Själva livet. Drömmarna, hoppet, fantasin och kreativiteten.
Den här perioden i mitt liv tröstade jag ofta mig själv med att jag ändå var frisk och kunde arbeta. Jag sommarjobbade och jobbade alltid vid ferier från det jag var 14 år gammal. Senare fick jag uppleva vad det innebar att förlora sin hälsa. Det var tufft. Tur då att jag redan varit med om att förlora mycket tidigt i mitt liv, tur då att jag visste att så länge jag levde så fanns det en chans att det skulle kunna bli bättre igen, att jag skulle kunna få igen.
Så har det också blivit. Jag har fått igen mycket av min hälsa nu. Inte all, men mycket av den, mer än vad läkarna trott att jag skulle få igen. Jag tror själv att jag kommer att återhämta mig ännu mer så småningom.
Det viktigaste i livet är inte vad vi har. Allt vi äger kan vi förlora. Allt vi äger kommer vi en dag att få lämna.
Det viktiga i livet är vad vi är. Den vi är kan hjälpa oss att få det vi behöver för att ha ett bra liv som människor.
Ibland undrar jag vem jag skulle varit om inte allt detta hänt mig. Så klart att det måste ha påverkat mig som människa. Jag är inte särskilt bunden till materiella saker i mitt liv efter att ha förlorat nästan allt materiellt. Däremot kan jag känna mig rädd att förlora människor som jag älskar. Kanske till och med känna separationsångest. Men att leva på riktigt innebär att våga släppa taget. Också om människor som man älskar. Riktig kärlek är att släppa fri när det är dags att göra det.
