Jag köpte en krans av granris med grankottar och rönnbär idag. Den ska jag lägga på mammas grav nu till Allhelgonahelgen.
Grankottarna påminde mig om hur mamma brukade berätta för mig när jag var liten om hur hon, när hon var liten, brukade göra kor och grisar av kottarna och leka lagård i skogen med dem. Sedan brukade jag springa iväg till skogen. Samla kottar. Göra kor och grisar och leka lagård jag också.
Saknaden sprängde i bröstet på mig när jag försökte hitta en gravdekoration som kändes rätt för mig. Antingen var de för stora eller för små.
Helst av allt ville den lilla där inuti mig köpa något helt annat till min mamma där i blomsteraffären.
Kanske en vacker krukväxt och åka hem med den till mamma och sitta där en stund och prata och dricka kaffe tillsammans med henne. Eller kanske en liten julängel eller en söt liten tomte som det fanns alldeles fullt av nu på Plantagen.
Jag hade velat överraska henne med något. Få se henne bli så där glad i ögonen och höra henne skratta.
Fast verkligheten kom ifatt mig.
Någonting blir aldrig mer som det en gång var.
