Hundratals anhöriga väntade på skolgården med paraplyer, blommor och studentplakat och i de höga fönstren stod, hängde och spanade vitklädda unga vuxna med studentmössor förväntansfullt ut på alla oss där nere. Precis när den första klassen skulle springa ut, upphörde regnet.
Det var trångt. Men jag kan trängas. Jag är en baddare på att tränga mig fram utan att störa någon annan eller stöta till någon annan om jag verkligen vill fram i en tät klunga av människor. Inget i världen kan stoppa mig att ta mig fram dit jag vill om jag verkligen vill och den här dagen ville jag stå där framme för att vara nära min dotter när hon sprang ut som nybakad student.
Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, det var så fullt av känslor. Jag såg mig själv som en av dem där i fönstret. För länge, länge sedan. Full av förväntan, full av planer, drömmar... Sökande efter min släkt som inte kom i tid den gången. Minns att jag fick se mannen som sedan blev min make, där ute på skolgården, väntande med en röd ros till mig.
Jag kände... en sådan stolthet över det min dotter och, faktiskt, också jag tagit oss igenom de här skolåren. Alla sega morgnar, när jag ibland fått rycka ut som chaufför för att hon missat bussen. Alla de gånger jag åkt in särskilt till skolan med något som hon glömt. Alla de gånger... som ibland kändes så jobbiga och samtidigt som det allra mest värdefulla jag kunde göra i mitt liv just då. Finnas där för henne, när hon kallade på mig.
Den här morgonen var det den allra sista morgonen jag körde henne till hennes skola. Ett kapitel i mitt och hennes liv är avslutat. Nu börjar ett annat kapitel. Liv är rörelse. Rörelse är liv.
Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, där på skolgården... och det enda som fanns till sist att göra var att ge efter. Tårarna föll och blandade sig med regnet, först smärtsamt, sedan allt lättare föll de nedför mina kinder. Tänk att kärlek kan göra så ont...
Tänk att jag fick leva idag också. Tack att jag fick vara med, tack att jag fick se henne springa ut där bland alla de andra studenterna, se hennes lyckliga ögon, krama henne hårt och länge och fira henne med familjen, släkt och vänner.
Tack för en dag att spara i mitt hjärta för evigt.
