tisdag 4 februari 2014

Den rutiga filten


Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

Mimmi på SPA


Idag var det dags att fixa till Mimmis krulliga päls igen. Förra våren lät jag klippa henne kort alldeles för tidigt. Så hon frös, stackarn, när det var nollgradigt ute. Det misstaget gör jag inte om.

I stället nöjde jag med mig att få nosen och de vackra ögonen framklippta. Tassarna. Klorna. Öronen plockade på hår. Tänderna rena och fina. Min lilla vovve blev både badad och fönad.

Mimmi tittade frågande på mig när jag lämnade henne på SPA:t. Fast hela behandlingen hade gått så bra. Mimmi hade till och med pussat personalen där.



Älskade lilla hund ... mitt hjärta smälte när jag hämtade dig där efter klippningen.

Så mycket kärlek jag känner för dig!

När du kom hem ville du sova i soffan intill mig.