Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.
Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.
Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.
Jag minns inte att vi åt den kvällen.
Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.
Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.
"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.
Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.
Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.
Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.
Välbekanta känslor när man rör vid filten.
Färger och nyanser som man känner igen.
Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...
Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.
Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.
Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten.
Det händer att jag kramar den.
