Jag packar upp julpyntet och för varje tomte eller ängel jag tar fram ur lådan så minns jag och känner. Det är som att hela mitt liv ligger där inbäddat i silkespapper. Det är känslor av glädje, sorg, saknad, lycka, skratt, tårar. Allt i en lika salig röra som alla sakerna i själva lådan.
Där är den lilla tomten i gummi med en bebis på ryggen som min mamma fick av min mormor den julen innan jag föddes. Som en föraning om mig, om den lilla bebis som var jag, men ännu inte född.
De gamla halmtomtarna från min farmor som jag minns i hennes stora fönster från när jag var barn.
Den vackra vita julängeln med guldvingar som var mitt finaste julpynt i mitt rum när jag var tonåring.
Den pyttelilla snögubben i porslin och den pyttelilla tomten i porslin som jag köpte i en second-hand-affär första gången jag julpyntade i min första alldeles egna lya på 23 kvm.
Den stora fina dyra jultomten från NK i Stockholm med skägg i äkta grått fårskinn som jag köpte som nyförälskad när jag drömde om att förlova mig och gifta mig. Så småningom fick just den tomten en liten tomtefru. Med en kjol med en kant av äkta grått fårskinn.
Den lilla söta tomten på gungan som går att hänga i en lampa och som påminner mig om när vi hade flyttat in i vårt hus och julpyntade där den allra första julen. Jag minns hur jag som småbarnsmamma brukade bära mina små ungar i famnen och låta dem slå på tomten så att den började gunga. Jag minns hur de skrattade när de fick göra det. Jag minns hur lycklig jag var när jag höll de små barnen i min famn. Först en liten flicka. Sedan en till.
Allt det lite slitna pyntet från när mina barn var små och kom hem med påse efter påse med tomtar, ljuslyktor och ibland sånt som skulle vara julpynt fast bara barnen kunde berätta vad det egentligen föreställde.
Tomtar och änglar som jag antingen fått av släktingar som inte längre lever eller som jag ärvt efter dem. Minnena trängs och känns. Saknad.
Där finns en liten Goebel-ängel med himmelsblå klänning och guldgult hår. Den är kanske inte mer än 13 cm hög, men så mycket minnen den lockar fram. Jag köpte den just den julen när jag var på rehabilitering för tio år sedan. Jag minns hur jag valde den för att den skulle hjälpa mig att orka mitt liv, för att jag skulle överleva och inte göra slut på mig själv. Jag minns att jag tänkte att jag ville ha med mig något som var vackert hem från min mardrömsupplevelse. Därför köpte jag den lilla ängeln. Jag minns hur svag jag kände mig. Hjärntröttheten.
Där är tomten som min mamma gett mig och som hon köpte till mig för att hon själv tyckte att den var lik henne. Den är lik henne. Den har lika runda kinder som min mamma. Tomten håller en domherre i sina händer och det har min mamma också gjort. Den ler, precis som min mamma också gjort så många gånger i sitt liv. Lika ofta som hon gråtit.
Min låda med julpynt är mer än en låda med julpynt.
Min låda med julpynt är en låda full av minnen.
Min låda med julpynt ger mig en hel massa känslor och tankar.
Min låda med julpynt fyller mig med både viss bävan och stor glädje.
Min låda med julpynt är min egen låda.
Ingen annans låda med julpynt kan innehålla minnena från mitt eget liv och alla känslor de lockar fram ur mig.
