Det var min svärmor, död sedan länge, som visade mig nattviolen på fältet intill där jag bor första gången. Min svärmor älskade blommor och kunde namnet på de flesta. Också på sånt som jag tyckte såg ut som gräs. Jag lärde mig mycket om blommor, tack vare henne. Inte bara namn, utan också andra saker om blommorna.
Jag lärde mig mycket om grönsaker och allt som har med odling att göra också av min svärmor. Hon var mycket intresserad av allt som växte, hade riktigt, riktigt "gröna fingrar".
Det kändes som en hälsning från min svärmor igår när jag fick se hela fältet med nattvioler. Det gjorde i alla fall att jag tänkte mycket på henne en stund. Det var märkligt att där var så gott om den ljuvliga orkidéen här hos mig i år. Jag skulle kunnat tro att jag var på Öland när jag stod där, men det var jag ju inte. Jag var hemma i Jönköping. Fast det kändes som att jag var på Öland när jag såg alla de vita, ståtliga orkidéerna.
Hur har de kunnat bli så många på en enda gång? Kan det bero på den långa, snörika vintern? Eller beror det på hur förra sommaren var? Det var en regnig sommar förra året, om jag minns rätt. Man glömmer fort, i alla fall gör jag det. Särskilt regniga somrar, det är sånt som jag brukar glömma väldigt, väldigt fort.
Blommande, doftande orkidéer som nattvioler i mängder på ett stort fält; det däremot brukar jag minnas väldigt, väldigt länge. Resten av mitt liv, tror jag.
