Jag känner mig trött
och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske
tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.
Min revansch på skolsköterskan som kallade mig
"schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan
fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på
trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.
En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta
blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån
sista svimning.
Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.
Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.
Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.
Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.
Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!
Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.
Jag är stolt över att vara jag.
