Igår träffade jag mammas läkare på sjukhuset. Min mamma är kraftigt undernärd, uttorkad och hennes tillstånd är livshotande. Hon vägrar mat, dropp, mediciner. Troligen har hon en djup depression med psykotiska inslag.
Jag kommer aldrig att kunna förstå hur ambulansmännen kunde säga nej i söndags till att ta med henne till sjukhuset i det tillståndet som hon var. När en människa blöder så att det syns, låter man inte henne förblöda. Men när själen håller på att förblöda, ser människor det tyvärr ofta på ett helt annat sätt.
Idag ska läkaren besluta om min mamma ska läggas in för tvångsvård eftersom hon är en fara för sig själv. Eller om hon kommer att skickas hem med personal omkring sig dygnet runt.
Just nu känner jag det som att jag befinner mig i Dödens väntrum. Jag har varit där förut, flera gånger nu, i mitt liv. Det är smärtsamt. Jag vänjer mig aldrig vid det. Det är väl att vara en levande människa att aldrig riktigt vänja sig vid att vara i Dödens väntrum, tänker jag. Själva döden, när den väl infinner sig, är lättare att acceptera än Dödens väntrum. I alla fall för mig.
Det är smärtsamt och det är acceptans, uppgivenhet, hopp om något annat som väntar både för mig och min mamma. Jag ber böner om ett slut på lidandet för min mamma. Jag tror på något större än det här livet, något annat som väntar på mamma. Det himmelrike som inte alltid finns här på jorden. Jag tänker på de lyckliga stunder och fina samtal som vi haft med varandra genom åren. Jag känner mig stolt och lycklig att just jag fick bli min mammas dotter.
Det är så många tankar, känslor och minnen som fyller mig just nu.
Det jag vill mest av allt är att min mamma ska slippa att lida.
