Snart fyller min äldsta dotter 29 år. Då är hon lika gammal som jag själv var när jag födde henne. Det ger mig en särskild märklig känsla när jag inser det. Jag minns så väl vem jag var då. Hur jag kände och tänkte. Vilka erfarenheter jag hade med mig från livet då.
Nu, 29 år senare, är jag i mycket densamma som jag var då. Men livet har gett mig så många erfarenheter och upplevelser som jag inte hade den minsta aning om då för 29 år sedan.
Har jag blivit klokare de här åren? Jag vet inte. Tycker mer att jag vet mindre ju längre jag lever. Kanske för att jag inser hur mycket det finns att lära mig. Alltid. Kanske för att jag genom åren samlar på mig allt fler perspektiv att se saker från.
När jag var 29 år drömde jag om att bilda familj och att ha ett intressant och roligt jobb. Jag älskade familjelivet med små ungar runt mina ben och i mitt knä. Jag älskade att ha dem nära så ofta som det var möjligt. Att läsa sagor för dem och att sjunga med dem. Höra dem berätta och fantisera. Och jag älskade att kvarterets ungar sprang in och ut ur huset för att leka med mina ungar här hemma. Höra deras röster och skuttanden och skratt.
Nu är det ett helt annat liv även om jag fortfarande har en familj. Ett mycket lugnare och tystare liv. Så att jag ibland knappt vet var jag ska göra av all den där tystnaden och tiden som jag fått sedan ungarna lämnat boet. Det känns som lika stor omställning när barnen flyttar ut som det den gången var att få ett nyfött barn att ta hand om.
En sak förändras ändå inte genom åren för mig. Kärleken jag känner i mitt hjärta till dem jag älskar så starkt. Oavsett om de bor nära mig. Eller är långt, långt borta. Ibland på andra sidan jorden.
#Blogg100 - dag 2
