Jag är känsligare som människa idag än någonsin. Jag har närmre till skratt, gråt, empati och en hel massa andra känslor också. Det är en bonus som jag fått med mig genom att jag blev så svag. Kanske att alla människor som någon gång blivit svaga får den bonusen.
I början kändes det inte som en bonus. Mer som ett straff, en plåga, ett lidande.
Empati kan göra ont. Starka känslor känns. Sorg, kärlek, tvivel, glädje, hopp, förtvivlan, oro... alla dessa känslor som vi människor går omkring och bär på. Ofta inuti oss, utan att få möjlighet att släppa ut dem.
Allra mest ont gör nog känslorna när vi bär dem där inuti oss och inte har någon att visa dem för. Någon att prata med dem om. Eller något annat sätt att uttrycka dem på. Kanske saknar vi ibland orden för det vi känner. Det gör ont.
En del kanske kan få ur sig det de känner genom musiken, genom att måla, prata eller skriva som jag själv gör.
Idag är min känslighet, som experterna säger att jag nog får leva med länge, en tillgång i mitt liv. Den är min vägvisare. Jag lyssnar till den. Ibland kan den göra mig förvirrad, men efter ett tag brukar allt klarna och jag vet vilken väg jag ska ta. Den talar om för mig när det är dags att ta det lite lugnt. Den är en hjälpare för mig i mitt liv.
Jag vill hellre ha den här känsligheten trots smärtan, än att vara utan känslor. Jag har känt på det också, det halvåret jag fick äta anti-depressiv medicin. Att inte känna något överhuvudtaget. Att vara tom. Det var så mycket värre. För mig var det en mardröm.
Känslorna är en gåva för mig som människa. Utan mina känslor känner jag mig levande död. Med känslor är jag levande, varm och människa fullt ut. Att vara människa är att känna. Också när det gör ont.
