Idag funderar jag på att ge mig ut i naturen och fotografera vackra motiv. Kanske. Det funderar jag ofta på fast det är inte så ofta som jag gör det. Jag plockar bilder från gratissajter på nätet i stället. Men det skulle vara roligt att ha med privata bilder i min blogg. Fast ibland tycker jag att det är så krångligt med alla sladdarna när jag ska lägga in bilder i datorn. Helst av allt vill jag bara skriva och skriva och skriva...
Jag har inte en så stor kamera som mannen på bilden. Jag är en amatörfotograf. Fast jag är en amatörfotograf som ibland ger mig in i proffsfotografernas värld. Det gjorde jag absolut för ungefär 25 år sedan. Då var jag en liten, spenslig ung kvinna med, som jag inser idag, antingen mycket stort mod i sig, eller helt enkelt ovanligt blåögd. För när jag började jobba på tidning då, kastade mig in i det som jag inte hade en aning om bara för att jag längtade så efter att få skriva, då ingick det i arbetsuppgifterna att också fotografera. Och det tyckte jag, att det kunde väl inte vara så svårt...
Jag fick en liten kamera att ha med mig på presskonferenser och vid intervjuer. Jag glömmer aldrig de andra (manliga) fotografernas blickar på mig och min lilla kamera när jag klev in på presskonferenser med min lilla kamera. Jag kan tänka mig, så här i efterhand, att jag "stack ut", som man säger.
De manliga fotograferna (för det var nästan bara manliga fotografer hela tiden), de hade enorma kameror och enorma kameraväskor som de bar på sina breda axlar. Och de hade sin yrkesheder. Och så kom jag, en liten flicksnärta och tog kort med en liten, liten kamera och mina kort publicerades precis som korten som de manliga fotograferna hade tagit med sina enorma kameror.
En gång gick en av lokalpressens manliga fotografer (han som hade den allra största kameran och den allra största kameraväskan på sina breda axlar och som tog de allra bästa bilderna), fram till mig och gav mig lite spydiga kommentarer. Men jag knep igen min mun och gjorde mitt jobb den gången också. På presskonferensen. Jag minns det. Mycket tydligt. Det är inte lätt att vara minoritetsgrupp alltid. Men det kan härda mig som människa att vara det.
Inte vet jag hur det gick till, hur jag fick till det. Ibland blev det bilder, ibland hade jag inte med mig någon bild till redaktionen. Då fick jag leta i arkivet eller så fick vi köpa en bild för att illustrera artikeln. På den tiden visste man ju inte om man fått med sig något bra i kameran när man gjort sitt jobb. Det var lika spännande varenda gång. Jag tror att det var skickligt folk som jobbade med framkallningen av mina bilder. Och så lärde en proffsfotograf mig att alltihop handlade om att ta många bilder, att slösa med film, för film, det var billigt. Så jag tog många bilder. Skulle jag ta foto på en person så tog jag kanske 10-20 bilder på den enda människan. Och var det på en grupp människor, då tog jag så många fler, många, många. Hade jag tur så blev det i alla fall någon bild som man kunde använda.
Hur kom jag in på hela den här historien? Jo, just det. Jag funderar på att ge mig ut i naturen idag och fotografera. Så var det ju. Med min lilla, lilla kamera.
