"Det är inte bra för dina ögon att du gråter alltför mycket", sa optikern till mig när jag var där och undersökte mina ögon häromveckan.
Jag har haft en infektion i ögonen, konstaterade hon. Dessutom verkar det som att jag fått stressutlöst allergi i samband med min mammas åldrande, sjukdom och död. Och astma.
Jag försöker att hålla undan tårarna. Fast ibland går det bara inte. Det svämmar över när något minne dyker upp. När saknaden efter min mamma känns för stor. När insikten slår mig att jag inte får höra hennes röst idag heller. Inte krama henne. Inte hålla hennes hand i min.
Kanske är tårarna inte bra för mina ögon.
Men hur ska min själ överleva om jag stryper tårflödet från den?
Vissa dagar känner jag mig darrig. Trötthet och också säkert rester från all stress som har varit, tänker jag.
Steg för steg ger jag mig in i den trygga vardagslunken igen för att hämta kraft. Att tvätta, ta hand om mina djur, sköta pelargonerna ger vila i sorgearbetet.
Av döden lärde jag mig att älska medan tid är.
Både mig själv.
Och andra.
Jag försöker att fokusera på det.
Att älska.
Det viktigaste av allt.
Imorgon kan det vara för sent.
Aldrig är man så medveten om det som när någon man älskat har dött.
I sorgens nakenhet möter man vad som är det verkligt viktiga för en människa.
