Inuti:
Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.
Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?
Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...
Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...
Igår bestämde jag det.
Idag börjar jag leva efter det.
Idag börjar mitt liv. Det nya.
Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.
Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.
Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.
Därute väntar världen.
Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.
Paradiset finns här på jorden.
Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.
Utanför:
Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.
Körsbärsträdet nyutslaget.
Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.
I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...
Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.
Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.
Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.
Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...
På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.
På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.
Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.
(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)
