Bilen behöver fixas till. I källaren i huset är det översvämning. Inte av vatten, men av prylar.
Allt jag äger som människa har ett pris. Huset, bilen, kläderna, trädgården, sommarstugan. Allt ska tas om hand. För att ta om hand behöver jag tid. Det finns en gräns någonstans, säkert olika för olika människor, när gränsen för vem/vilket som äger vad passeras.
En dag upptäcker jag att det är inte längre jag som äger mitt liv, min tid. Det är prylarna.
Det var när jag tog hand om ett dödsbo som jag insåg att det finns en gräns för mig när det handlar om vem som äger min tid; jag själv eller prylarna, mina ägodelar.
Ju mindre jag äger som människa, desto mer tid får jag. Det kan kännas skrämmande, för vad ska jag då göra med all min nyvunna tid? Kanske kryper det fram tankar och känslor som jag länge dolt för mig själv genom att hela tiden hålla mig sysselsatt med att ta hand om och vårda.
Sedan några år tillbaka har jag känt mig så pryltrött. Det jag framförallt längtar efter i mitt liv är att ha gott om tid. Tid som jag vill lägga på att läsa böcker, meditera, motionera, lära mig saker, vara i naturen, resa, umgås med människor. Också tid att arbeta med den kraft jag har.
Tiden har blivit alltmer viktig för mig som människa. Prylar och ägodelar allt mindre viktiga.
Men jag gillar fortfarande att köpa nya kläder. Blommor, doftljus, smycken. Och saker som jag kan ge bort. Jag är ju människa, trots allt. Ibland längtar jag helt enkelt efter något nytt.
Men varje gång jag köper mig något nytt idag, slänger jag något gammalt. Jag har bestämt mig för att hellre minska än öka ägodelarna i mitt liv. Frigöra mig. Ge mig själv luft att andas. Andrum.
