Det var till moster som jag gick mitt allra första ärende i hela mitt liv. Jag var fyra år och min mamma skickade mig med en duk i en korg som jag skulle ge till moster. Vi bodde på samma gata. I olika hus i varsin ände av gatan.
Jag minns hur långt det kändes att gå till moster då. Hur en bygata kändes som att gå hundra mil när man är fyra år. Min mamma och jag vinkade åt varandra när jag gick iväg ensam. Och mamma väntade på mig där på gatan när jag kom tillbaka.
Jag älskade att gå på kalas hos moster. Hon hade ofta kakkalas. Först fick de vuxna ta kaffe och kakor. Sen var det jag och alla andra barns tur. Jag minns hur vackert upplagda alla kakorna låg där på faten på bordet i mosters kök. Bordet med den manglade duken. Där var bullar och ibland hembakta wienerbröd. Schackrutor och andra mördegskakor. Sockerkaka. Vackert dekorerade tårtor.
Fast den kakan som jag älskade allra mest av mosters kakor var Regnbågskakan. Om det var för det vackra namnet eller för hur vacker den såg ut där på bordet eller för smakens skull, det vet jag inte säkert. Kanske var det för alltihop tillsammans.
Regnbågskakan var en sockerkaka, en ljus och en mörk, med olika lager av färgad smörkräm. Först en ljus sockerkaka. Rosaröd smörkräm. Mörk sockerkaka. Grön smörkräm. Och så vidare. 6-8 olika lager om jag minns rätt.
Man fick vara snabb om man ville äta mer än en regnsbågskakeskiva. För den hade strykande åtgång.
Moster tyckte mycket om att baka kakor, tårtor och att laga mat. Hon älskade blommor och sin trädgård. Uterummet var fullt av pelargoner på somrarna. De breda rabatterna fulla av olika blommor och buskar. På husväggen klättrade den vackra milt rosa rosen som doftade så gott. År efter år efter år lika vacker att mötas av när man kom på besök.
Det var hemma hos min moster, på den lilla balkongen utanför hennes TV-rum, som jag fick en kyss för allra första gången i mitt liv. Den där stjärnklara natten som är ett särskilt starkt minne i mitt liv. Fast det tror jag aldrig att jag berättade om för min moster. Jag var 14 år och han var 19 och jag var så förälskad som man bara kan bli när man är 14 år.
När jag tänker på moster hör jag hennes glada skratt. Det kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever. Jag kommer att minnas alla de goda dofterna och värmen från hennes kök. Den vackra regnbågskakan. Hennes kylskåp som var som tapetserat med foton på barn, barnbarn och djur. Där fanns plats också för bilder på mina ungar. Ofta när jag hälsade på hos moster möttes jag av Dan Anderssons vackra musik och texter. Eller fågelkvitter från hennes lilla burfågel. Moster hade under sitt liv en vit dvärgpudel och en långhårig tax som jag lekte med och klappade när jag var där. När min egen familj kraschade och splittrades, tog moster under en tid hand om min lilla fina mops Casanova och letade upp ett bra nytt hem till honom.
Jag kommer att minnas underbara midsommaraftnar på torpet som moster och morbror hade i många år. Det lilla röda torpet mitt ute i skogen. Jag kommer att minnas känslan att ta sig fram på den lilla smala grusvägen mellan stora fält av meterhöga lupiner i alla regnbågens färger.
Jag kommer att minnas den glada stämningen kring bordet i det lilla torpet. Skratten, dansen och lekarna kring midsommarstången efteråt.
Ibland kom moster på besök till mig och min mamma i Vätterbygden. Jag minns att hon tyckte att kärleksörten som blommade i min trädgård var så vacker, att den hade en annan färg än kärleksörten hon hade hemma hos sig. Hon fick med sig en stor bukett hem från mig.
En annan gång var vi i Rosariet tillsammans och tittade på rosorna och alla de andra blommorna där. Vi hade med en picknickkorg. Min äldsta dotter var fyra år och dansade i grusgångarna mellan rosorna. I det lilla vita lusthuset plockade vi upp kaffe, saft, bullar och kakor från picknickkorgen och fikade och vilade oss i skuggan där.
Jag kommer att minnas mosters stora 80-årskalas mitt i sommaren med ett dukat långbord ute i hennes blommande trädgård. Pratet, skratten och alla människorna där.
När min mamma var döende var det moster jag höll mest kontakt med. Hon tröstade mig, berättade sådant om min egen mamma som jag inte själv visste. Om den tiden innan jag själv var född.
När någon äldre nära släkting och människa går bort är det som att en del av ens egen historia raderas ut. Det finns inte så många kvar att fråga längre, fråga om det som var en gång. Det känns som att man själv, åtminstone för en stund, blir gammal, "den äldste". Fast att man när man tänker efter lite närmre kan ha nästan halva sitt liv kvar att leva.
Jag skulle kunna skriva ner så många minnen från min moster. Kanske skriver jag ner flera här så småningom. En människa som har fått leva i 89 år lämnar många minnen efter sig.
På 1 1/2 år har min mamma, min mammas äldsta och näst äldsta syster dött. Det känns inuti mig. Det blir tomt. Jag känner mig vilsen i ett nytt landskap som växer fram.
Livet är förändring. Det är liv som möter död. Sorg som möter glädje. Då som möter nu. Att leva är en hisnande berg- och dalbana känslomässigt. Att våga möta alla mina känslor i livets berg- och dalbana är för mig att våga vara en levande människa.
Tack, moster, för alla skivor regnbågskaka som du bjöd mig på. Tack för alla stunder med glada skratt och möten med människor i olika åldrar hemma hos dig. Tack för hur du tröstade och stöttade mig när min mamma var döende.
Till en stad vi är på vandring.
Dit där inga rosor dör.
Tack för allt, kära moster.
Vila i frid.
