
Jag borde vara van vid det här laget. I stort sett hela mitt liv har min mamma aldrig kramat mig. När jag var liten ammade hon mig. Jag minns också att jag som liten flicka låg bredvid henne i sängen när hon vilade, nära henne, så att jag kunde känna hennes överarm och hon läste sagor för mig. Hon var så ofta väldigt trött, min mamma.
Sedan kraschade vår familj när jag var tolv år. Om jag försökte krama mamma, så började hon gråta. Och jag klarade inte att mamma grät. Så jag slutade krama mamma.
Jag tror aldrig att vi har börjat kramas igen efter det, hon och jag. Hon har inte försökt. Jag försöker. Jag ger henne en strykning på axeln, men det är som att inte hon märker den. Jag ger henne en kram ibland, men hon kramar inte mig tillbaka. Jag försökte idag igen. Men jag kände ingen kram tillbaka. Hon bara gick vidare. Som att hon inte märkte den.
Jag borde vara van vid det här laget. Fast det är precis tvärtom, känns det som. Det blir bara svårare och svårare desto äldre jag blir. Klumpen i halsen blir bara större och större.
Jag kramar mina barn så ofta jag kan. Så ofta jag får. Jag vill att mina barn ska minnas att jag kramade dem.
Jag tror aldrig att man minns någon kram så väl som den man aldrig fick.
Så just därför. Krama varandra.