Säg till om jag stör...

"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma.

Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen."

(Eeva Kilpi)

Takida "Curly Sue"

Roligt ger energi

"Gör först det som är roligt, så går det andra så mycket lättare sen".

Tänk så länge i mitt liv som jag gjorde precis tvärtom. Först skulle jag göra det nödvändiga. Det roliga skulle vara "moroten", belöningen för att jag varit "nyttig". Oftast var jag så trött av allt "nyttigt" som jag gjort, att jag antingen inte kunde njuta av det roliga eller inte orkade med det överhuvudtaget.

Tänk så mycket roligt jag missade de där åren. När jag prioriterade det nödvändiga och det "nyttiga".

Det nödvändiga och det verkligt nyttiga i mitt liv idag, det är att göra det som är roligt. Gör jag det som jag blir glad av, då får jag energi som gör att allt det andra, det som just jag inte tycker är så roligt, ibland går som en dans.

Glädje göder glädjen och ger växtkraft.

I Brighton badar man nu

Jag fick senaste nyheterna från Brighton av min äldsta dotter sent igår kväll. Där hade varit en solig och varm dag. Man kunde gå utan jacka. Folk hade badat i havet.

På den vackra piren som bilden visar, finns det ett nöjesfält allra längst ut. Min dotter hade sett solnedgången från stranden.

Hennes första natt i Brighton fick hon sova ensam i ett 8-bäddsrum på ett vandrarhem alldeles intill stranden med utsikt över havet och piren.

Här hos mig är det snötäckt överallt. Vi hade nio minusgrader på morgonen. Vill jag vinterbada i Vättern, så får jag slå hål på isen först. Jag tar absolut på mig min vinterjacka när jag går ut idag. Kanske långkalsongerna också.

Ett par timmars resa bort badar man i havet.

Visst är jorden en fantastisk plats!

"I Mumindalen"

Brevet från Tove Jansson

Jag läste Mumin-böckerna för min äldsta dotter när hon var liten. Vi brukade ligga bredvid varandra i sängen och fascineras, skratta och hisna över alla de fantasifulla, vackra och så visa berättelserna av Tove Jansson.

Min dotter blev ett Mumin-fan. Hon hade en liten egen Mumin-familj med plastfigurer av Mumintrollet, Snorkfröken, Lilla My och alla de andra personligheterna. Ovanför sin säng hade hon en vacker, och stor, affisch på Muminfamiljen. Jag sydde dit Mumin-figurer på hennes kläder. Det var Mumin överallt, inte bara i böckerna i hennes rum. Hon hade Snorkfröken som gosedjur.

När hon fyllde år, ville jag överraska henne med en tårta som skulle föreställa Snorkfröken, hennes favorit i Mumin-familjen. Jag minns min dotters "Åhhhhhh..." när hon fick se tårtan med alla ljusen. Kompisarna satt där också runt födelsedagsbordet, med tappade hakor och sina "Åhhhhh.....".

Jag läste i en tidningsintervju med Tove Jansson att hon fick många, många brev från barn och människor från hela världen. Och att hon alltid brukade försöka svara på breven som hon fick. Det tyckte jag var fantastiskt. Att hon tog sig tid.

Så fick jag idén att jag skulle skriva ett brev till Tove Jansson. Skicka med en bild på Snorkfröken-tårtan som jag gjort. Och så blev det. Iväg med brevet och jag minns att jag samtidigt som jag slängde in brevet i brevlådan, slängde iväg en önskan ut i rymden om att vi verkligen skulle få ett svar. Så glad min dotter skulle bli!

Det gick veckor. En dag, när jag som vanligt kikade efter post i brevlådan efter jobbet, hittade jag ett brev där. Med mumintroll på framsidan. Min dotters adress handskriven. Avsändare Tove Jansson, handskrivet med en vacker prydlig handstil. Jag tappade andan, skyndade mig in för att öppna brevet.

Jo. Tove Jansson hade skrivit, för hand, ett mycket personligt och vackert brev till min dotter.

"Augusti 95 - Käraste Isabelle - Tack för ditt brev som gjorde mig glad. Jo, Snorkfröken-kakan är nog den mest fantastiska jag nånsin har sett. Vilken födelsedag! Det var roligt att få din bild, jag tittar på den ibland och tycker den är vacker.

En gång i tiden fick jag varje födelsedag välja middagsmaten själv - det var i augusti - och jag valde alltid gädda och glass. De fick jobba hemskt med att få upp gäddan och fara in till fastlandet efter glass - ha ha. Hej då, kram! Tove"

Jag minns lyckan, glansen och glädjen i min dotters ljust himmelsblå ögon när hon fick se brevet. Jag minns hur hon hoppade jämfota upp och ned av glädje.

Brevet har jag gömt undan väl här hemma. Det är i tryggt förvar. Ibland har jag tänkt att jag skulle sätta en ram runt det och ha det på väggen. Fast kanske att det mår bäst av att förvaras i mörker.

Det är stort när en människa som är kändis, berömd, tar sig tid att skriva några rader till en litet barn eller till en annan helt vanlig människa. Jag känner stor respekt för sådana människor som klarar att behålla sin ödmjukhet livet ut trots berömmelse och kändisskap.

Mumintrollet har blivit pensionär nu, läste jag i Dagens Nyheter i helgen. Han är 65 år. Fast för mig blir han aldrig pensionär. Och inte Snorkfröken och de andra figurerna heller. De är de figurer de är och saknar ålder. De är tidlösa. Klassiker.

Jag har tänkt att lägga in en bild på tårtan som jag gjorde och brevet från Tove Jansson i det här inlägget lite senare, för den som är intresserad.