lördag 30 april 2011

Utmattad? Kroppen och kläderna



Du har en kropp. Ta hand om den. Det kan kännas som ett helt dagsverke att ta hand om sin kropp när man är utmattad. Bara tanken på att klippa tånaglarna... be någon om hjälp om du inte orkar själv. Gör det du själv orkar för din kropp. Om du inte orkar duscha, ta en våt handduk och torka dig med. Om du orkar; duscha.

Smörj in dig med en hudkräm som du tycker om och som du tycker doftar gott. Titta på dina händer när du smörjer in dem långsamt. Tänk vad de uträttat. Älska din händer. Titta på alla dina kroppsdelar som du smörjer in. Fötterna... benen... tänk på vad de uträttat. Känn ömhet inför det de gjort. Älska dina fötter, din mage, din rygg... älska din kropp, ta hand om den.

Smörj in ditt ansikte och känn näsan som tar in skogens alla dofter, känn munnen, läpparna som kysst dem du älskat, känn ögonen som tagit in så många ansikten, så många intryck att du kanske nu ser suddigt av alltsammans. Känn ditt ansikte, ditt öra som hört syrsorna spela... se dig i spegeln, se dig själv rakt in i ögonen, försök att le och känn att du är kärlek, din kropp är din själs hus, älska själen du ser i dina ögon... även om den kanske visar sig trött just idag... älska den ändå, älska den även om den är trött. Din kropp och din själ behöver din kärlek, mera nu än någonsin.

Jag minns de första åren som utmatttad när jag levde i vilka kläder som helst, bara jag orkade ta på mig dem. Jag klarade inte att få ihop färger eller ens tänka på om mina byxor matchade min tröja. Jag frös hela tiden. Om du orkar, klä dig i kläder du trivs i.

Om du orkar ännu lite mer, klä dig i så vackra kläder du någonsin kan. Vackra färger som är vackra just för dig. Unna dig det för du är värd det. Du är värd det allra bästa en människa kan få. Du är värd att vara älskad, av dig själv och av andra, för att du finns. Det räcker att finnas för att vara älskad.

Ta hand om dig. Det finns bara en som är precis som du här i världen. Älska dig själv. Ge åt dig själv. Tänk mer på dig själv om du varit den som tänkt mycket på andra. Du behöver ge dig själv för att också kunna ge åt andra. För mig har det varit det svåraste att lära om efter att ha blivit utmattad, att jag också behöver ge åt mig själv, inte bara åt andra. "Du behöver tänka mer på dig själv", sa min ledsagare till mig på min väg. Och jag förstod inte alls, för hela mitt liv hade jag tänkt att meningen med mitt liv var att tänka på och finnas till för andra. Allt annat var egoism. Men jag förstod så småningom hur han menade. Idag tänker jag mer på mig själv än förut, jag unnar mig. För att orka ge också åt andra. Det är kärlek.

torsdag 28 april 2011

Ensamhet



Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Jag har varit så ensam. Så ensam med alla mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Ingen att dela dem med. Ensam... för där var ingen som förstod... för ingen kunde förstå... för ingen hade varit där jag hade varit... just då.

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om ofrivillig ensamhet, om längtan efter en annan människa, om längtan... om längtan att se in i en annan människas ögon, om längtan efter att skratta tillsammans... om ensamhet...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om hur jag som ensam sökt vägar bort från ensamhet till gemenskap. Om att känna mig ensam... mitt i en gemenskap... om att känna mig ensam...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om att fåglarna, blommorna, humlorna och katten lyckas trolla bort min känsla av ensamhet... och ibland också... månen...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Fast jag förstod... så småningom, att jag egentligen inte vet...

Ensamhet kan jag inte veta, bara känna...

Och jag är aldrig riktigt ensam.

I varje stund jag andas är jag tillsammans.

Med dig. Och dig. Och dig... och allt... och alla, alla er andra.

Vi är alla tillsammans.

Nu... och ända in i evigheten.

tisdag 26 april 2011

Utförsäkrad - Men jag är en maskros



Tänk dig att du kvaddar din bil. Motorhuven är intryckt, dörrarna är bortslitna, bromsen är ur funktion, däcken har punkterats men du lyckas ändå ta dig till Bilprovningen på något sätt. Där undersöker man din kvaddade bil, ser dig bestämt in i ögonen och säger: "Men du kan ju köra den, då är det inget fel på den. Kör!".

Den här liknelsen mellan en kvaddad bil och en "kvaddad" människa hörde jag igår i ett av talen från Påskuppropet. Det var en mycket bra liknelse, tycker jag, som pekar på det absurda i att sjuka människor tvingas till Arbetsförmedlingen för att söka arbeten som inte finns i stället för att få läka i lugn och ro och få rehabilitering i tid.

Alla berättelser från Påskuppropet sätter igång känslor i mig. "Uppropet hördes över hela landet". Jag följde manifestationen från Medborgarplatsen i Stockholm direkt via Aftonbladets webb-TV. Det var många bra tal och jag är glad för de människor som klivit fram och visat sitt stöd för oss som är utförsäkrade. Samtidigt är jag besviken på politikernas härskarteknik osynliggörande, inte en kommentar gav de igår trots att medierna bad om det.

Jag ska säga ärligt som jag känner det nu. Jag har som liten varit med om att ofrivilligt få lämna mitt hem, huset som vi bodde i. Jag mår grymt dåligt av berättelser om människor, inte minst de som har barn, som idag får lämna sina hem för att de blivit sjuka och blir utförsäkrade, jag har lätt för att leva mig in i det.

Att jag dessutom själv nu har papper på att jag är utförsäkrad, att jag inte är arbetsför till 100 %, ger mig magknip, oro, mardrömmar och sömnsvårigheter till och från. Aldrig i mtt liv trodde jag att jag en gång till skulle få känna oro för att lämna mitt hem ofrivilligt. Jag skulle ju jobba, vara frisk och aldrig någonsin mer behöva leva på bidrag, vara ekonomiskt oberoende, inte ens beroende av en mans inkomst. Jag jobbade hårt för att utbilda mig för att jag ville ha ett bra jobb som jag skulle trivas med. Jag jobbade så hårt att jag slet ut mig i förtid. Jag jobbade och sparade från min allra första lön för att skaffa mig ett hem. Jag har ett hus med en trädgård som jag älskar, som har betytt så mycket för mig inte minst när det gällt att hitta tillbaka till hälsan igen. Min trädgård som är min oas i livet.

Så blev jag sjuk. Jag sörjde länge att jag inte längre kunde arbeta. När jag äntligen hittat till ett hyfsat välmående, trots mina besvär, trots saknaden av arbetet och i mig kände ett lugn att jag trots allt har min ersättning, då tar man också ifrån mig min ekonomiska ersättning. Det är bara för mycket. Det rycker och sliter i mig, jag brottas för att inte hamna i en ny sorgeprocess, gamla rädslor vill skrämma mig. Jag har ju börjat min nya väg, startat eget, fått tillbaka 25 % arbetsförmåga, känt glädje över det. Jag vill inte gå ner mig i något träsk igen. Jag försöker tänka att den här gången är jag vuxen. Men det finns stunder när jag känner mig som en liten mus som hamnat i en stor råttfälla och bara väntar på att bli uppäten.

Idag är det fyra veckor sedan jag fick mitt brev om att jag blivit utförsäkrad. Det stod i brevet att jag "inom kort" skulle bli kontaktad för ett möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Än har jag inte hört något från dem.

Jag vägrar att lämna mitt hem ofrivilligt en gång till i mitt liv. Jag kommer att göra vad som helst för att det inte ska gå så långt. Jag kommer att be för att det inte ska bli så. Jag kommer att hitta på finurliga sätt att överleva på små inkomster om nu det skulle bli så.

För jag har redan varit där, jag har varit fattig som en kyrkråtta och jag har överlevt.

Jag är en överlevare. Jag är en maskros.

Ingen eller inget ska få knäcka mig igen.

Någonsin.

lördag 23 april 2011

Påskafton 2011


Äntligen påskafton! Godisäggen gömda i trädgården. Himlen ljusblå och solen precis på väg upp. Det är en vacker påskaftonsmorgon. Soluppgången orangeröd. Fågelkvitter.

Katten min sover fortfarande. Jag dricker mitt morgonté. 

Om några timmar vaknar tonåringen. Säkert kommer hon att ställa sig i fönstret, precis som varje påskaftons morgon. Kika ut och spana efter gömda påskägg. Sen ge sig ut och hämta dem. Tänk, att lite godisägg i trädgården kan få en tonåring att skynda sig ut i friska luften nästan nyvaknad en skolledig morgon! Äldsta dottern vill att jag gömmer ägg i trädgården åt henne när hon kommer hem om två veckor. Så klart att jag gör det, jag älskar att leka påskhare, överraska, se andra bli glada.

I eftermiddag blir det påskfest för bästa vännerna. God mat, prat, ja, det blir en härlig påskafton känns det som.

GLAD PÅSK!

torsdag 21 april 2011

Fågelsång och födelsedag



När jag dricker mitt födelsedagskaffe hör jag en annan fågelsång genom fönstret än den vanliga talgoxens och jag känner inte igen den. Det är en så vacker sång. Jag fylls av värme och känner mig så lycklig att jag har en skogslönn precis utanför mitt fönster där fåglar kan slå sig ned och sjunga de vackraste sånger.

Jag försöker kika efter den lilla som sjunger så vackert, men fågeln sitter så högt upp i skogslönnen att jag måste resa mig ur fåtöljen, gå fram till fönstret och sträcka huvudet uppåt för att få syn på den.

Fågelns bröst är rött. En bofink, kanske, tänker jag. Fast det är inte den vanliga bofinksmelodin, det är en annan melodi, med fler toner i, mer varierad. Kanske är det strålarna från solen som håller på att gå upp som gör att fågelns bröst ser så rött ut?

Jag sträcker ännu mer på min nacke som värker efter städningen igår. Kan det vara rödhaken? Min älsklingsfågel? Som jag inte sett förut i vår? Som är här, i skogslönnen utanför mitt fönster. Sjunger så det hörs ända in till mig...

Ja, det är en liten rödhake. Bättre födelsedagspresent och födelsedagssång kunde jag inte fått idag. Jag känner hur mina tårar faller nedför kinderna. De där tårarna... Den lilla rödhaken, den vackra sången, det blev droppen... alltsammans känns som en hälsning till mig... en hälsning från någon... någon jag saknar, någon som inte finns här idag... någon jag bär i mitt hjärta... en hälsning från någon som vill säga mig att jag är sedd och älskad för den jag är. Nu och för alltid.

tisdag 19 april 2011

Påskledig och jag är så glad!


WOW! Jag klarade det! Precis nu vet jag att jag är klar med det arbete jag hållit på med den senaste tiden i Skrivklådan. Min kund är nöjd, jag är nöjd och stolt över det jag gjort och dessutom har jag fått veta att jag har ett lika stort arbete som väntar på mig i augusti.

En sådan känsla! Jag flyger, jag är så glad och jag känner en sådan lättnad att nu kan jag få vila ut över påskhelgen. Jag ska andas, jag ska njuta av våren, jag ska hämta kraft!

Inte en sekund har jag ångrat att jag tog chansen att starta eget när den kom till mig.

Ibland känns det som att någon lägger saker i händerna på mig i mitt liv.

Tack, i så fall, Du som gör det.
 

söndag 17 april 2011

Färger, känslor och en del annat



Den enda fågel jag ser just nu från mitt fönster är prydnadssvalan i keramik som jag ställt fram på trädgårdsbordet och den är alldeles tyst. Men i skogslönnen sitter en levande liten fågel och kvittrar. Tonerna når in genom fönstret och jag ser att de grå molnen höjer sig. Jag skymtar ljusblått. Det ger mig hopp.

Igår vistades jag nästan hela dagen i ett rum med orange golv. Det är jobbigt med oranga golv, tycker jag. Jag påverkas av färger. Kanske är jag extra känslig, jag vet inte. Men en dålig dag kan jag få en panikattack av att se en röd färg. Lila tycker jag mycket om. Blått och grönt får mig att må gott, det är rogivande färger för mig. 

Havet och sjöarna är blåa, himlen är blå. Kanske är det därför jag älskar hav, sjöar och himmel? För att de är blå? Ja, himlen är ju alltid blå. Ovan molnen. Fast å andra sidan, en röd solnedgång är vacker den också. Så enkelt är det nog inte med känslor, som jag tänkte först.

Jag har alltid älskat blått, den är symbolen för hoppet för mig. Jag vet inte om blått egentligen symboliserar hopp, men för just mig gör den det. Det är inte mycket jag vet egentligen, jag har massor kvar att lära. Tur att Google finns. Men jag har en massa känslor, det har jag. "Du är en känslomänniska", fick jag höra av en person en gång. Och jag tänkte; är inte vi alla känslomänniskor? Om inte man är en känslomänniska, vad är man då? Jag vet inte.

Jag älskar grönt också, mossgrönt och äppelgrönt och grått som sten och sandbeige och molnvitt och trädstamsbrunt och grankottsbrunt och maskrosgult så klart... ja, egentligen älskar jag alla naturens färger, fast på olika sätt. I naturen älskar jag orangegula kantareller. Fast i ett rum är jag inte särskilt förtjust i en orange matta. Men så klart... jag kan ju alltid låtsas att den där mattan är ett enda stort fält med kantareller. Har man fantasi behöver man ingen verklighet. Eller?

Det är mindre än en vecka till påsk. Vårtecknen strömmar emot mig varje dag nu. Grannens hägg håller på att slå ut. Jag slår vad om att det är grönt inne i Jönköping om en vecka. Heja våren!

torsdag 14 april 2011

Röja och rensa - så blev rummet!

Det är inte ofta jag lägger ut privatbilder i min blogg. Men idag gör jag det. Jag är så himla stolt över allt jobb tonåringen gjort med vårt röriga källarrum. På några veckor har det här rummet gått från att vara ett förråd för allt möjligt mellan himmel och jord till ett rum att kunna andas i, att kunna sy i, blogga eller läsa. Använda som gästrum. Eller hyra ut för att få en extra inkomst.

Det ger massor av energi att röja och rensa, känner jag. Jag har skänkt mängder av saker de senaste åren och jag vet inte en enda pryl som jag saknar av det jag gjort mig av med. Det är en frihetskänsla att äga så få saker som möjligt, tycker jag. Jag fortsätter vidare med det i mitt liv, att göra mig av med så många saker som möjligt.

Rummet före:




Rummet efter:

Rummet efter rensning-röjning och renovering till en satt budget. Förutom det som syns på bilden så finns det en golvlampa med matt, silvrig färg och vit plisserad skärm i ena  hörnet. Det finns också en rejäl, vit, vacker byrå i rummet. Små fina detaljer som utklippta fåglar från en tapetbit insatta i shabby-chic-liknande vita ramar. Möblerna är en blandning av gammalt och nytt. Tonåringen ska skriva vackra ord på den vita väggen, men det hann hon inte med innan hon skulle redovisa sitt projekt. Orden som ska stå på väggen är ungefär: "Minns gårdagen. Lev idag. Dröm om morgondagen". Tack, min älskade dotter, för rummet du gjort till mig, jag älskar dig, du och din storasyster är de mest viktiga personerna i mitt liv, nu och för alltid.  Och så jag själv då också, så klart. Jag älskar mig också.

Kärlek är...


Kärlek är...
som att hålla
en nyfödd fågelunge
med tickande hjärta
i sina varma händer.

Kärlek är...
något att famna varsamt,
så att den inte far illa.

Kärlek är...
att ömt hålla om,
utan att krama för hårt.

Kärlek är...
att ge varandra luft att andas,
vingar att flyga...

Flyga...

Ibland åt olika håll...

Ibland tillsammans...

Ibland till varandra.

fredag 8 april 2011

Ungarna-lämnar-boet-känslan


Min bloggvän Carola har fått en söt liten bebisflicka, Amanda. Tonåringen ska ta studenten om en dryg månad. Kanske finns det samband. Jag har fått en släng melankolisk ungarna-lämnar-boet-känsla i mig igen.

Senast jag hade det var precis när jag började blogga, för två år sedan. Äldsta dottern hade flyttat till England. Jag minns hur tårarna ibland började rinna när jag såg barnböckerna och gosedjuren från när ungarna var små.

Men det gick över. Plötsligt njöt jag av all tid jag fått för mig själv. Jag kunde rå om mig själv, ta fotbad och lägga ansiktsmask. Eller bara strunta i att ens kamma håret och strosa i morgonrock en hel söndag. Jag kände mig som en tonåring igen, fast utan nackdelarna som det kan innebära att vara tonåring. Jag trodde att jag hade klarat ut det här med ungarna-lämnar-boet-känslan en gång för alla.

Ack, ack, ack... jag hade fel. Den har kommit tillbaka. Jag har fått en släng av den känslan igen. Jag blir tårögd när jag ser foton från när ungarna var små. Jag kan känna en föraning om hur tyst det kommer att bli och samtidigt hur lugnt och skönt det också kommer att bli, när det inte bor några unga kvinnor här hemma längre. Mer än jag själv då, förstås.

Räddningen är delvis att jag startat eget, Skrivklådan. Jag har hört förut om kvinnor som sagt att starta eget känns lite som att få ett barn. Märklig jämförelse... omöjlig jämförelse, egentligen, tycker jag. Fast ändå. Det är något nytt. Det är något som jag har ansvar för. Det är något som jag drömmer drömmar om, något som jag får följa med i hur det utvecklas. Något som gör mig glad och stolt.

Fast jag läser inte barnböcker för Skrivklådan. Jag får sällan varma kramar från små runda barnaarmar från Skrivklådan. Inte heller några blöta, kladdiga småbarnspussar. Fast å andra sidan får jag inte heller ilskna småbarnsvirus från Skrivklådan. Inte behöver jag byta blöjor på Skrivklådan heller. Och inte vakna av att Skrivklådan skriker på nätterna.

Var sak har sin tid i livet. Nu är det mycket mer min tid i livet än kanske någonsin förut. När jag tänker efter, så känns det riktigt skönt och välbehövligt. När jag jobbat undan artiklarna jag håller på med just nu, ska jag åka en hel dag med buss till äldsta dottern i Borås. Vi ska gå på café tillsammans, gå och kika i affärer, ha tid för prat, bara vi två. Uppleva saker tillsammans kan man göra också med sina vuxna barn, bara på ett annat sätt än när de var små.

Sedan ska jag fira tonåringens studentexamen, släppa henne, låta henne flyga fritt på lätta vingar mot sina drömmar, sina mål och önska henne allt det bästa i världen på hennes färd genom livet.

Kärlek är att släppa fri när tiden är mogen.

torsdag 7 april 2011

Renovera



Tonåringen renoverar ett källarrum som projektarbete innan hon tar studenten. Det som fanns i rummet förut ska sorteras, skänkas, slängas och lite av det ska sparas. I stället blir det som var ett förvaringsrum ett nymålat, uppfräschat rum, möblerat och stylat av tonåringen som har riktigt fin känsla för färg och form.

Det gamla utrensade rummet kommer att bli ett rum att vilja vara i istället för ett rum att vilja lämna. Ett rum som öppnar möjligheter att förverkliga drömmar som jag haft i flera år. Att kunna hyra ut det här rummet periodvis till någon studerande, eller hyra ut det som övernattningsrum. På hösten brukar en del studerande på Högskolan i Jönköping få hyra rum ända bort i Nässjö, så ont om studentbostäder är det här. Det var en tid när jag funderade på att öppna ett litet Bed & Breakfast, tack vare det här rummet som har egen ingång och en liten toalett med dusch.

Rummet får tre vita väggar och en fondtapet med vit botten och fåglar i ljusblått, lite silver och lite mörkblått. Golvet blir ett mörkbrunt klickgolv som ser ut att vara gjort av trä. Häromdagen fyndade vi en dagbäddssäng i metall på Ikea. Ljusblå! Som gjord för just det här rummet. Pris 499 kronor! Tonåringen har en budget hon ska hålla och hon har inga som helst problem med det, så här långt.

Det är mycket nytt i livet som kan öppna sig när man rensar bort gammalt skräp. Nya rum, nya möjligheter, ny inspiration. Vi människor behöver förändringar för att utvecklas. Ibland bjuder livet oss på förändringarna. Ibland får vi ordna dem själva. Huvudsaken är väl att man inte fastnar i stagnation, tänker jag. Liv är rörelse. Rörelse är liv.

måndag 4 april 2011

Vatten



Mängden vatten på jorden har alltid varit densamma. Läste jag igår i en bok. Det vatten jag duschade i den här morgonen har funnits i miljarder år på jorden. Dropparna som tvättade mitt hår rent har lindrat en törstande. Allt vatten hör samman. Vatten är liv.

Jag stod i det ljumma vårregnet igår och såg länge på den allra första pyttelilla blommande snödroppen som dykt upp i gräsmattan. Jag tänkte på miraklet att den kommit upp där igen, trots alla tunga maskiner som pressat sig över den det senaste året i min trädgård. Den hade inte gett upp. Vatten är liv. Vatten är kraft.

I förrgår när jag var vid järnvägsstationen, fick jag se att isen på Vättern sjunkit. Från en dag till en annan hade isen blivit  öppet vatten, vågor, en levande yta i ständig rörelse. Jag ville inte släppa det vackra blå vattnet med blicken... Som jag längtat att få se det igen! Vatten är liv...

Vatten är liv, krafter som ibland kan döda liv, vatten är krusningar, vågor, glittrande, speglande vågor, vatten är liv, vatten är rörelse, vatten är... jag, delvis, jag är vatten, vattnet är jag, vatten är liv...

Låt mig vara en vårbäck i skogen, låt mig flöda, porla, stilla flyta över gamla stenar, mossiga grenar på vägen, stilla rinna fram ur min källa, byta riktning, täcka nya marker med rörelse, ge liv... för jag är vatten, vatten är jag... vatten är liv...