Snödropparna blommar, påskliljorna är på gång och jag ser förvånad att rosenspirean på framsidan av huset redan har små, små blad.
Har jag någonsin upplevt en så här tidig vår förut i mitt liv? Jag minns inte.
Jag minns en vår för några år sedan när det blev 23 plusgrader i april. Vi hade ett litet körsbärsträd som var två år. Vintern hade varit kall och det var tjäle i jorden. Den häftiga värmen det året ströp vårt lilla körsbärsträd. Det satte fart att slå ut. Fast tjälen i jorden gjorde att det inte fick det vatten det behövde. Det dog.
Det är som med oss människor. Något i livet kan få oss att börja växa och blomma. Vi hoppas, vi tror, vi litar till. Vi vänder ansiktet mot solen och ler. Äntligen! Nu är det dags. Nu är det vår tur att blomma!
Och just när det känns som att det som knoppats inom oss ska spricka ut, dyker det upp något annat som gör att det inte blir så.
Kanske är vi inte redo för det nya än. Kanske är det våra egna rädslor som stryper oss. Kanske Jante. Kanske en händelse utanför vår kontroll som vi inte kunde ana skulle hända just då. Ett trauma.
Lilla körsbärsträd, vad jag led med dig den där gången du lurades av våren, solen och värmen och sedan ströps så hänsynslöst av tjälen i jorden.
Sedan planterade jag ett nytt körsbärsträd. Det har vuxit sig stort i min trädgård nu.
Leva för att en dag dö.
Vissna för att sedan blomma.
Riva upp för att plantera nytt.
Tappa hoppet för att tända det igen.
#Blogg100 - Dag 23
