Idag fick jag brevet om min utförsäkring i brevlådan. Strax innan hade jag skrivit och skickat iväg artikeln från intervjun som jag gjorde idag.
Det skulle vara en lögn att påstå att jag är likgiltig inför brevet om utförsäkring. Jag kände mig ilsk när jag tog det i min hand. Jag fick en panikattack.
Men jag är tacksam att jag strax innan öppnat en dörr för mig själv genom att skriva och skicka iväg artikeln. Jag är lycklig att jag är så pass frisk idag att jag kan öppna en dörr av mig själv när en annan dörr stängs.
Men hur är det för de som inte kan det, som inte orkar? Vad händer med dem?
Det var allra, allra främst för deras skull som jag kände mig så ilsk där jag stod, med brevet om min utförsäkring från Försäkringskassan i handen.
