Idag var jag på astmaundersökning igen. Den här gången blev vi inte avbrutna av något bombhot som förra gången jag var där.
Jag fick blåsa och blåsa och blåsa. Och blåsa och blåsa och blåsa igen. Sen fick jag ta en medicin och vänta i 15 minuter. Sen fick jag blåsa och blåsa och blåsa igen.
Astmasköterskan bedömde att jag har astma. Fast hon sa att det är läkaren som ska bedöma det slutgiltigt. Och min läkare är ledig ända fram till början av januari.
Så jag får vänta och vänta och vänta på det riktiga beskedet. Denna väntan ...
Astmasköterskan tyckte att jag skulle börja direkt med cortisonmedicinen och hålla på med den ett längre tag. Sedan ska man göra en ny undersökning av mig.
Jag känner mig sorgsen, lite förvirrad och trött just nu. Om medicinen kan hjälpa mig så är det ju bra.
I tolv år har både läkare, specialister, psykologer och jag själv trott att jag har panikångest och inget annat. Det har känts tillräckligt att ha det. Nu visar sig det att jag både har en skada i hjärtat och troligen också astma. Stressrelaterad ohälsa är verkligen inte att leka med.
Inte konstigt att jag är och har varit trött, tänker jag.
Det här blev ett gnälligt inlägg. Fast ibland är livet just så.
Imorgon är en annan dag.
Och det kunde vara så mycket värre för mig, trots allt, tänker jag.
Det blir bättre. Det tror jag.
Hoppet lämnar jag aldrig.
Och jag duger. Precis så som jag är.
