Så många gånger i mitt liv jag har känt mig sviken av människor. Så många gånger jag har förlåtit. En människa, en hundvalp, en kattunge; alla föds med känslan att lita till de andra, tror jag. Sedan händer det saker med oss genom livet som förändrar vår känsla av tillit. Till viss del är det säkert nödvändigt och bra. Fast blir det alltför många svek under ett liv, så kanske man till sist förlorar känslan av tillit helt och hållet?
Vissa av sveken i mitt liv kändes svårare än andra. Särskilt svek från människor som stod mig mycket nära som människa. Vissa svek skar djupa sår i min själ och mitt hjärta. Sår som blev till ärr. Ärr som rivs upp igen när jag upplever svek från någon eller något.
Svek ... att svika. Att lova och sedan inte hålla det man lovat. Att gå bakom ryggen på någon. Att baktala. Att överge eller lämna.
Vad är det som får människor att svika? Rädsla, kanske? Eller oförmåga till empati?
Vad är det som gör att vissa människor blir svikna fler gånger i livet än andra? Alltför stor tillit till andra, kanske? Eller en förmåga att tro alla om gott? En förmåga som ibland kanske kan vara på ont? Eller är det bara otur?
Vad är det som gör att jag så ofta valt och väljer att förlåta den som svek mig? Hur många gånger ska man förlåta den som sviker? Ska man lämna den människa som sviker redan vid det första sveket? Eller ska man ge den människan en andra chans? En tredje?
Kan jag lita på att det finns någon människa i världen som aldrig skulle svika just mig? Jag vet inte.
Det jag vet är att svek gör väldigt ont. Jag önskar att jag själv inte svikit någon annan människa. Fast säker kan jag inte vara. Jag kan inte veta hur någon annan uppfattar just mig och mitt handlande.
Hur tänker du kring svek?
