Frankrike dag 5: Ostronprovning, Paul Gauguin och bautastenar

Färska ostron från Bretagne serverade på tångbädd hos ostronodlare.

Den här morgonen började med mulet väder och regnskurar. Vi skulle på ostronprovning hos en liten ostronodlare i de trakter där bland andra målare som Paul Gaugin höll till på sin tid.

I Bretagne och Finistère där vi befann oss nu, odlar man de bästa ostronen i hela Frankrike. De är inte särskilt dyra att köpa direkt vid kusten. Fast om man beställer in ostron på den dyraste restaurangen i Paris är ostronen från just den här delen av Frankrike och då handlar det om helt andra pengar för att få äta dem.

Jag tyckte att det skulle bli spännande att smaka på ostron eftersom jag aldrig ätit det förut i hela mitt liv.

"Man droppar lite citron på ostronen", berättade vår kunniga reseledare. "Ibland drar de ihop sig lite då, för ostronen är ju levande när man äter dem."

Där drog det ihop sig i min hals och jag tappade helt lusten att äta ostron. Äta något levande? Ok, kanske någon gång i mitt liv att jag råkat svälja en levande mygga av misstag, fast i övrigt har jag aldrig tuggat på något levande. Nej, där i den stunden bestämde jag mig. Inga ostron för min del.

Jag berättade för en annan av bussresenärerna hur jag kände det. Hon tittade på mig och viskade lite tyst till mig att hon kände precis likadant. Så vi bestämde att bilda en klubb tillsammans: "Våga vägra äta ostron." Vi misstänkte att vi skulle kunna bli utsatta för ett starkt grupptryck hos ostronodlaren fast bestämde oss för att hålla fast vid vårt klubblöfte att inte äta ostron. Och så fnissade vi och kände oss rebelliska som en fransk revolutionär ungefär. Det här beslutet kändes helt rätt både etiskt och i hjärtat för oss.

Ostronodlaren hade själva ostronprovningen i sin enkla lokal alldeles intill den lilla hamnen där man kände havsdoften blandat med doften av blött regn. Vi fick slå oss ned på stolar kring det rostfria långa bord som han vanligtvis använde för att ta hand om sina frukter från havet.

Först visade ostronodlaren hur man öppnar ostron. Han berättade bland annat om att där finns många olika ostron. Att de blir dyrare ju större och äldre de är. De äldsta ostronen som han sålde var 5-6 år.

Olika ostron prissatta efter ålder och kvalitet.

Vi fick sex ostron var. De var upplagda på papperstallrikar på en bädd av tång. Vi fick vitt vin till och baguette i skivor med smör från Bretagne som också är kossornas land i Frankrike.

Så var det dags. Alla fick alltså sex ostron var. Fast vi fick dela med oss fritt av dem allt efter lust. Några åt bara ett ostron. Andra kanske elva. Eller ännu flera. Jag hörde många "Mmmm..." runt omkring mig, många var där som njöt av ostronen och tyckte att de var såååå goda.

Jag bredde smör på en skiva baguette och tuggade i mig den under tiden. Smuttade lite på det vita vinet. Det var säkert första gången i mitt liv som jag smuttat på vitt vin så tidigt på dagen. Det kändes lite märkligt.

Visst var jag nyfiken på de där ostronen, hur smakade de egentligen? Fast äta dem, nej, jag och min klubbkompis i klubben "Våga vägra äta ostron" kastade peppande blickar till varandra över bordet ibland.

Grundaren till klubben "Våga vägra äta ostron" på ostronprovning.

Till sist, rent impulsivt, kom jag på en lösning som fungerade för mig. Jag tog ett av ostronen, gav det en puss och räckte sedan över det till min man som åt upp det utan att blinka.

Så där. Nu hade jag känt hur ostron smakade. Det var salt och det smakade lite citron så klart och det var en ny smak som jag inte känt förut i mitt liv. Det smakade hav och tång och om det var gott, ja, kanske, faktiskt.

Efteråt kändes det bra att ha pussat ett ostron. Även om det i mitt samvete också fanns ett stänk av undran om det verkligen var en puss jag gett det där ostronet. Eller kanske mera en judaskyss?

Inne i lokalen gick en hund omkring lös och där fanns en så söt liten svart katt med vit teckning i ansiktet. Katten satt och slickade sig runt munnen nästan hela tiden. Undra på det, vilket drömrike för en katt att leva hos en ostronodlare.

En del av odlingsbäddarna på ostronodlingen.

Sommartid är lågsäsong för ostronodlare. Det är kring nyår som man har störst försäljning. Ostron anses exklusivt att äta till nyår och andra högtider.

Ostronen låg i hamnbassänger och växte till sig och åldrades för att odlaren skulle kunna få så bra betalt för dem som möjligt en dag. Så det är mycket tiden man betalar för om man köper dyra ostron, precis som med lagrat vin till exempel.

Jag i min blå regncape utanför ostronodlarens lilla lokal.

Regnet vräkte ned när vi kom ut från ostronprovningen. Tanken var att alla bussresenärer skulle gått Kärleksstigen som fanns i den lilla byn Pont-Aven alldeles i närheten. Målaren Paul Gauguin hittade till den här byn en gång i tiden och föll för naturen och skönheten där, slog sig ned och levde där i flera år. Vår reseledare berättade mycket levande om Paul Gauguins liv. Om hur han så småningom lämnade Bretagne för Tahiti. Och hur hans målningar med halvnakna människor blev till skandal för honom en period. Fast att det så småningom blev de tavlorna som han är mest berömd för.

Paul Gauguin gifte sig med en dansk förmögen kvinna. Hans svärfar tyckte att han skulle strunta i målandet och se till att försörja sin familj i stället. Fast Paul Gauguin fortsatte att måla och hans svärfar fick motvilligt stötta familjen ekonomiskt många gånger. Förutom att måla samlade Paul Gauguin på tavlor. En samling som idag innehåller tavlor där de flesta är välkända och mycket värdefulla.

Genom det forsande regnet mot bussfönstret såg jag ett vackert blomstrande landskap kring Pont-Aven.

Genom bussfönstret såg jag hur grönt och lummigt och kuperat landskapet var. Jag önskade att vi hade kunnat gå Kärleksstigen i Pont-Aven fast det var uteslutet i det kraftiga regnet. Det blev alltför halt och lerigt att gå i de markerna i störtskurar. Utsikten från Kärleksstigen är mycket vacker, berättade reseledaren.

Maison de mégalithes i Carnac.

I stället för Kärleksstigen åkte vi för att titta på bautastenarna i Carnac i Bretagne. I det här området i Frankrike finns där tusentals stenar uppställda i väderstrecken norr, söder, öster och väster. Man har inte kunnat hitta någon förklaring till varför alla dessa stenar finns där. Det är ingen offerplats, ingen gravplats så som man har kunnat se hittills. Det är fortfarande ett mysterium som gäckar arkeologerna och man söker efter svaret på varför de finns där.

Det här området har inspirerat till berättelserna om Asterix och Obelix. I souveniraffären fanns det många olika saker att köpa med Asterix och Obelix på. Där fanns också mängder av böcker om stenarna på flera olika språk.

Asterix och Obelix-souvenirer.

Efter dagens utflykt gick jag och min man och åt på ett crêperie alldeles intill vårt hotell. När menyn kom in var där jag vet inte hur många olika sorters crêpes att välja på. Vi bestämde oss för att välja själva crêpe-menyn. Jag har länge drömt om att en gång i mitt liv göra just det.

Först fick vi in en millimetertunn crêpe stor som en mattallrik utan något alls på. Den serverades på en jordgubbsröd keramiktallrik. I den lika vackra keramikmuggen fick vi fransk cider att dricka.

Huvudrätten i crêpe-menyn.

Huvudrätten var en lika tunn crêpe som den första fast nu låg där ett ägg i mitten och skinkskivor runt omkring och riven ost. Kanterna var vikta så att crêpen blev fyrkantig. Mycket gott.

Min favoriträtt, efterrätten.

Fast efterrättscrêpen slog alla de andra. Den var också en mycket tunn crêpe med ljuvligt doftande varm chokladsås ringlad över sig.

På kvällen struntade vi i att följa med på någon utflykt. I stället promenerade vi i Quimper och åt en sallad i en av restaurangerna vid torget.

Den vackra kanalen i Quimper omgiven av mängder av blommor.

Jag måste ha sett väldigt trött ut den här kvällen. För första gången i mitt liv på en restaurang fick jag en nyckel till den särskilda toaletten för åldrade personer. Fast jag gick till toan en trappa upp i stället. För att bevisa något för mig själv.

Nu översvämmades jag av känslor när jag såg alla vackra hortensior.

Och ännu fler hortensior skulle jag få se.

Den blöta fast så upplevelserika dagen slutade med att molnen sprack upp och vi fick känna värmen från solen under vår promenad tillbaka till hotellet.

Där blev vi bjudna på fri äppelcider av hotellet. Sämre kan man ha det.

Trött man njuter av fri äppelcider i hotellets bar.

Nästan morgon skulle gympaskorna på igen. Dags för en tur så långt västerut i Finistère som det går att komma för att se Atlanten på riktigt och ströva i den karga naturen där. I Bodil Malmstens trakter där hon bodde i flera år och skrev sina bloggböcker bland annat.



#bloggswe