Nu är det höst. Lönnen har tappat nästan alla sina blad. Bilden tog jag för två veckor sedan. Det kom några dagar med blåst. Bladen släppte snabbt. De var redo. Dagarna blir allt kortare och mörkret tar upp allt fler av dygnets timmar.
Denna vinter blir ännu en märklig vinter. Mörkare och kallare än någon vinter jag tidigare upplevt, känner jag det som. Det är en märklig tid att vara människa i. Det har hållit på så länge nu. Allt tungt och utmanande och stressande.
Men där i trädgården är allt sig likt fortfarande. Dit söker jag mig för att hitta ro och stillhet. För att vila i nuet. Vila i skönheten som alltid finns där. Och hoppet om att ingenting, absolut ingenting varar för alltid.
"This too shall pass".
Tid att vara snäll mot sig själv.
Och varandra.
