måndag 27 juni 2016

Molnen i livet

De vita molnen sveper förbi på den blå sommarhimlen och jag tänker att så där är det ju att vara människa. Att leva i en rymd av känslor där det ibland dyker upp moln som förmörkar och kastar skuggor över annat. Moln som skymmer min själ för ett tag.

Fortsätt andas, håll ut och när jag minst anar det har det gråsvarta tunga molnet blivit till lätta vita skyar och en dag helt passerat.

Vem vill egentligen leva i en för alltid molnfri himmel? Så trist det skulle vara om himlen alltid såg likadan ut. Även om den var blå.

Vi behöver livets nyanser. Om inte annat för att få känna glädjen när mörker blir till ljus.

Andmamman och ungarna


Midsommarafton läste jag tidningen i en undangömd vrå i trädgården efter middagen. Jag vet inte vad som fick mig att plötsligt titta ovanför tidningskanten, men jag är för evigt glad att jag gjorde det precis då. För vad fick jag se om inte en andmamma med sina tio små söta ungar målmedvetet vaggande fram rakt över gräsmattan i vår trädgård. Det sötaste jag sett på länge.

Så mycket fint det finns därute i naturen som vi ibland har lyckan att få uppleva som människor. Små fantastiska ögonblick som för alltid stannar kvar på näthinnan och i minnet.

onsdag 22 juni 2016

Besök i Rosariet bland rosor och pioner


Igår vandrade jag i Rosariet här i stan. Där finns alltid hela sommarhalvåret så mycket vackert att titta på och alltid upptäcker jag något nytt. Inte en dag, nej inte ens en stund där är den andra lik. Så är det i naturen. Så är livet. Ständig förändring.

Regnet hängde i luften när jag var där. Precis när jag skulle äta min våffla i det vita lusthuset under det stora lummiga gröna trädet, kom en lätt skur. Doften var fylld av rosendoft från gammeldags rosor i mängder. Det doftade särskilt mycket just för den fuktiga värmen. Ibland med näsan i en ros, kändes det som att jag var i en parfymaffär.

Plötsligt sprack solen fram och himlen blev så blå som bara en sommarhimmel i ett rosarie intill Vättern kan bli i slutet av juni månad.

Pionerna var fantastiska att vandra bland. Konstverk varendaste en.



onsdag 15 juni 2016

Tar mig själv till må bra igen


Det finns inget härligare efter en period när man trillat ner i en grop igen, att känna att man hittar kraften i sig själv igen, kraften att kunna vända mörkret till ljus. Idag känns det som att jag är där igen. Äntligen!

Jag tar till hjälp allt jag lärt mig som jag vet får mig att må bra. Sjunga, musiken, dansa eller annan rörelse, yoga eller meditation, kramar och att skriva och läsa. Skratt och att vara i naturen.

Frågar mig själv varför jag och så många med mig ramlar ner i stress- och slitträsket gång på gång? Vad är det som gör att vi väljer bort det som får oss att må bra för det som gör att vi mår dåligt? Vem lärde oss att det var viktigare med en massa "måsten" än att prioritera att må bra? Vem lärde oss att det är viktigare att städa än att dansa? Att ha det perfekta hemmet och utseendet än att sjunga? Vem lärde oss det egentligen?

Idag ska jag banne mig ge mig själv en dag med bara det som jag vet får mig att må bra.

Jag byter oro mot dans. Jag byter tårar mot skratt. Jag byter deppiga tankar mot gos med min lilla hund Mimmi. Jag byter måsten mot lust.

Och det ska banne mig bli många, många fler sådana dagar nu i mitt liv.

För det är sannerligen på tiden att jag ger det till mig själv.

Jag känner att jag blir glad nu bara av att skriva det.

Och stark.

Det är möjligt att själv vända sitt mående. Fast ibland behöver man krascha innan man klarar att göra det. Det är i motvind draken lyfter.

Here I come!

Vill du flyga med mig?

tisdag 14 juni 2016

Vilsen

Om någon frågat mig för några år sedan hur en människa i min ålder känner sig, så skulle jag svarat att man känner sig säkert trygg i sig själv, man vet vad man vill och vem man är. Fast oj oj, så känns det inte alls för mig där jag är i mitt liv nu.

Jag känner mig mer vilsen än jag gjort på väldigt länge. Känner knappt igen mitt liv. Vet inte vad jag vill i framtiden. Har tappat riktningen och kompassen känns det som. Ifrågasätter precis allt just nu. Runt om mig och inuti mig själv.

På resa i okänt landskap med min vilsna själ.

Igen.

Kanske beror mina känslor på att jag inte haft så mycket tid för mig själv under många år? Att nu kommer allt ifatt inifrån mig själv? Så kan det vara.

Måste man bli klok för att man blir äldre?

Tänk om det är precis tvärtom.

Att man blir allt mindre klok och förnuftig.

Mera vild och galen och gränsöverskridande. Mera göra precis som man vill och strunta i normer.

För vad har man att förlora på att våga leva livet?

Inget alls.

Så länge man inte gör någon annan illa.



torsdag 9 juni 2016

Uppgrenna Naturhus


Häromdagen var jag på utflykt till ett spännande hus vid Vättern som jag blev nyfiken på förra sommaren när det var nybyggt.

Uppgrenna Naturhus har ett eget kretslopp. Här njuter man av god ekologisk fika, stillhet, vidunderlig utsikt över Vättern, Visingsö, ängar och himmel. Här ordnar man musikkvällar, yoga, meditation, föreläsningar och visningar. Ett fint utflyktsmål.

Nyligen fick Uppgrenna Naturhus Jönköpings kommuns miljöpris.









onsdag 8 juni 2016

Boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson, Puncum Saliens - reflektion över livsfrågor


I perioder när mina egna ord inte är så många som de brukar vanligtvis, känns det bra att där finns andra människors ord att ta in. Jag har läst den nyligen utgivna boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson.

Den kändes för mig som att det var precis den boken jag behövde nu, när jag själv bestämt mig för att skala av och delvis ha mer tid med mig själv och IRL mer än i sociala medier. En utmärkt bok att läsa i långsam takt varför inte nu under semestern, tänker jag.

"Mer Människa" är en bok som jag tror ger mig mycket mer när jag läser den små stycken i taget i stället för alltsammans på en gång. Boken tar bland annat upp hur viktigt det är med reflektion. Med tid för sig själv. Att vara med sig själv och att hinna få kontakt med vem man verkligen är och vad man känner. Att i självvald ensamhet också våga möta de svåra känslorna som ångest eller vad som nu kan väckas när man är med sig själv.

Många människor flyr det som kan kännas skrämmande i ensamheten. Man flyr kanske in i arbete, man "shoppar loss", man flyr in i droger och ibland också i socialt liv. Fast om man vågar vara med sig själv och möta det som då kommer fram, kan det leda till en starkare personlighet och fördjupad kunskap om både sig själv, andra och om livet, menar Elisabeth Jönsson. Det instämmer jag starkt i liksom i många kloka tankar i hennes vackra bok, vacker både på ut- och insidan.

Hur blir man då "Mer Människa"? Känslorna är viktiga för att bli mer människa, menar Elisabeth Jönsson. Det börjar redan med barnen och hur vi fostrar dem. Känslotillåtande eller känsloförnekande.

Att tillåta oss och andra känslor och att hitta sätt att uttrycka dem på är en viktig del i att vara människa. Utan känslor blir vi oempatiska och likgiltiga för andra. I förlängningen leder det till ett samhälle där vi slutar att bry oss och ta hand om varandra. Ett hårt och kärleksfattigt samhälle vilket i sig, för mig personligen, inte är värt namnet samhälle.

Åh så trösterikt för mig som känslomänniska att läsa om känslornas viktiga betydelse för en människa och för ett samhälle! Åh vad jag önskar ett samhälle där vi bejakar, uppskattar och värdesätter människors känslor, allt ifrån de små nyfödda barnens känslor upp till döendes. Att vi tar vara på vad känslorna har att säga oss alla. Ett samhälle där vi vågar lita på känslorna och deras budskap till oss. Därför att min erfarenhet är att det finns så mycket visdom i känslorna. Även om de också ibland kan spela oss små spratt. Därför särskilt viktigt att ta tid att reflektera över det jag just känner som människa. Och i förlängningen ta ställning till om det är känslor som gör mig själv och andra gott eller illa.

Vad händer med våra känslor i ett samhälle som hyllar det rationella? Det materiella? Massproduktion istället för hantverk? Görande istället för varande? Elitism istället för allas lika värde? Det perfekta istället för det operfekta? Vad händer med oss som människor i den tid vi lever i? Hur påverkas vårt samhälle? Vår framtid?

Vad händer med en människa den dagen hon börjar känna, efter att under lång tid inte gett sig tiden att känna efter? Vilka krafter finns det i förträngda känslor? Tillfälligt kan man som människa "stänga av" för att man kanske behöver det just då i en tuff situation för att överleva. Men att stänga av känslor under lång tid kan leda både till depression och till att locket man lagt på sina känslor spricker sönder och tar sig uttryck på ett våldsamt och destruktivt sätt för både sig själv och andra.

För att få kontakt med våra känslor behöver vi som människor tid. Vilket inte är självklart att vi känner att vi har där vi lever nu, år 2016. Alla val vi ska göra, allt det utbud som vi fått av både varor, tjänster och upplevelser, sociala medier med mera, gör att vi allt oftare känner att vi har ont om tid. Fast att tiden är som den är, sig lik sedan årtusenden tillbaka. Styrd av solens upp- och nedgång. Dygnets 24 timmar som ju alltid funnits där.

Vi borde ju egentligen känna att vi har mera tid än någonsin, eftersom vi faktiskt har det med den allt högre livslängden för oss människor i den rika delen av världen. Men eftersom vi har en tendens att dras med i flockbeteenden, krymper vår tidsupplevelse när vi fyller den med alltför många "måsten" och "vill ha". När vi i stället kan välja ett liv med gott om tid, att ta oss tid, att genom att säga nej och välja bort i stället få ett liv med massor av andrum, tid för reflektion, tid att njuta, tid att skapa. För att skapa är och har alltid varit en del av att vara människa. Allt från runstenar och hällristningar fram till nutidens bloggar, poddar, statusar i FB och klipp på YouTube och allt vad vi nu kallar det moderna samhällets olika skapandeformer.

Elisabeth Jönsson skriver om tre livsvägar som hon valt för att bli mer människa: viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad.

Jag kan bara instämma i hur viktiga just de tre livsvägarna har varit och fortfarande är också i mitt liv. Jag känner många beröringspunkter med Elisabeths tankar i boken "Mer Människa". En samhörighet med författaren som berör mig och får mig att känna mig mindre ensam som människa. Ja, nästan som att jag hittat till en syster i Elisabeth, fast att vi aldrig mött varandra i verkligheten. En syster som läst delvis samma böcker som jag och citerar många röster i boken som jag själv har läst och lyssnat till i mitt liv. Som har haft stor betydelse för mig att bli Mer Människa, om man nu kan bli mer människa än vad man redan är den dagen man föds.

Ibland funderar jag över just det. Om inte livet egentligen är så att vi föds som perfekta människor, fulla av känslor, visdom, glädje och empati, men att vi ibland fostras, eller kanske av livet härdas, till att bli mindre människa och mera slav. Och sedan får jobba hårt under våra liv för att hitta tillbaka till de perfekta människor vi en gång föddes som. För att kanske en dag dö med barnasinnet och tillgång till ett rikt känsloliv, trots allt som varit, i behåll.

Tänk att en bok med en annan människas ord kan få mig att känna mig mindre ensam som människa. Det är stort. Kanske att just det också är en del i att bli "Mer Människa"? Att genom de tysta orden i en bok så kunna bryta känslan av ensamhet i världen och i stället skapa en känsla av samhörighet  i denna ibland så vilsna och oroliga tid som vi lever i.

Jag rekommenderar varmt boken "Mer Människa" till alla som är intresserade av existentiella frågor kring livet och människan. En bok som man kan läsa gång på gång och reflektera över.

Elisabeth Jönsson är gymnasielärare, författare och driver också inspirations- och kulturprojektet Punctum Saliens som bland annat har en egen sajt på nätet.

Boken "Mer Människa" går att köpa HÄR.

tisdag 7 juni 2016

Håkan Hellström på Ullevi 2016


Och det är sommar och jag har inte ännu landat efter lördagens konsert med Håkan Hellström och gäster på Ullevi. Denna magiska kväll, denna folkfest av musik, glädje och kärlek, så bedövande vackert att själen smärtade innan den släpptes fri i sommarnatten.

Där finns en stor kraft när så många som mer än 70.000 människor samlas på en yta stor som Ullevi. När man samlas för att man älskar något, musiken, orden, sommarnatten, förvandlas kraften till en enda stor kärlekskomet som känns som att den tränger genom alltet, uppåt, utåt och jag tror också  nedåt.

Där fanns inte en enda låt på konserten utan att jag blev starkt berörd. Så vackra texter, Håkan och artister som gav sitt allt denna kväll. Publikens glädje och sång. Jag vet inte hur många gånger jag slutade andas av hänfördhet och av eufori.

Låtarna som jag och så många andra har hört om och om igen och som Håkan med band ändå lyckas göra till något nytt varje gång under konserten, fantastiskt!

Jag är så tacksam att jag fick uppleva denna kväll.

En kväll jag alltid kommer att minnas. Spara i mitt hjärta.

torsdag 2 juni 2016

Skolmatsalen och allas rätt till lugn och ro vid maten

När jag var liten och gick i skolan åt vi lunch i en särskild faluröd byggnad en bit från skolan. Först trängdes vi i ett fyrkantigt rum innan vi fick gå in i matsalen. Jag var en av de minsta i min klass. Jag minns att jag mådde dåligt i trängseln eftersom mitt huvud kanske var i höjd med andras armhålor och jag inte kunde se mig omkring. Jag fick en kvävningskänsla, kanske lätt panik.

Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.

Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?

De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.

Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.

Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?

Allt var verkligen inte bättre förr.

Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.

Vi kan förändra. Om vi vill.