Den här dagen började med många lyckokänslor i mig.
Jag kände mig så lycklig för att Mimmi äntligen skulle bli av med stygnen efter operationen och få börja sin rehabträning mot ett friskt och gott, smärtfritt hundliv.
Jag kände mig så lycklig för att min äldsta dotter äntligen fått tag i ett rum i Prag där hon pluggar och skulle flytta in i det idag. Så att hon slipper kånka på 20 kg resväska mellan olika vandrarhem som hon fått göra de senaste veckorna.
Precis innan jag åkte till Djursjukhuset med Mimmi, öppnade jag posten. Där var ett brev till mig från min läkare. Jag förväntade mig några rader om att allt var bra med mitt hjärta och planerade redan hur jag skulle fira all lycka den här dagen. Kanske med en bakelse?
"Jag har nu fått svar på ultraljudet av hjärtat och man finner en lätt sänkning av pumpförmågan som kan förklaras av det vänstersidiga skänkelblocket du har. Jag tror att det skulle vara av värde med ett läkemedel för att stärka pumpförmågan något. Du kan väl kontakta mig på öppen telefontid."
Stod det i brevet från min läkare.
Min värld rasade samman som ett korthus. Tusen frågor inuti mig.
Men det fanns inte tid att fundera mera då. Djursjukhuset nästa.
Mimmi är av med stygnen efter operationen nu. Hon har fått vattenträning. Vi har fått övningar för att få igång henne att våga använda det opererade benet. Fortfarande har hon smärta i det efter operationen, så hon ska ta det lugnt ett tag till. Hon är av med tratten. Den ska vi bara använda om Mimmi slickar mycket på det hopläkta såret.
Jag är glad att Mimmi är på väg mot det goda hundlivet och jag ska göra allt jag kan för att hon ska bli så bra igen som det bara är möjligt.
Jag är glad över sms:et jag fick alldeles nyss om att äldsta dottern nu flyttat in i rummet i Prag.
Alla frågorna jag har i mig just nu om hur det står till med mitt hjärta, ska jag prata med min läkare om så snart jag bara kan. Jag känner att jag darrar inuti mig, som av en lätt chock. Jag känner mig sorgsen över att något inte är som det ska i mitt hjärta.
Inget i livet är självklart.
Varje andetag är en gåva från någonstans.
Varje hjärtslag en gåva till mig från livet självt.
 |
| Mimmi vattentränar i Rehab på Djursjukhuset. |
