Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.
Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...
Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.
"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.".
Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.
Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.
Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.
Vi pratade med varandra.
"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".
"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.
"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".
"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".
Då log du.
"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".
"Jo. Jag är en fegis", envisades du.
Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".
Vi log mot varandra.
"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".
"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"
"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli".
"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".
"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.
Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.
Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.
Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.
Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.
Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.
Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...
Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.
Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.
När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.
Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.
Flyga ...
