Idag ska jag göra mitt livs första intervju med en fotbollsmålvakt.
Jag har tittat på fotboll vid VM och OS ibland, men jag kan inte särskilt mycket om fotboll. Så jag har funderat över vad vi ska prata om, målvakten och jag. Jag tänker att han ska få berätta för mig hur han blev fotbollsmålvakt. Hur det kommer sig att man kan älska att spela fotboll så mycket att man gör det till sitt yrke. Att stå i ett mål och fånga en boll, som yrke...
Kanske är det för honom som för mig med mitt skrivande. Att det är som en passion, att man blir besatt av det, kan inte låta bli även om man skulle ha möjlighet till det. Man bara gör det därför att man blir glad av det. Kanske är det så.
Sedan har jag det ju så lyxigt nu för tiden att jag har med mig en fotograf när jag intervjuar. Så jag kom på nu på morgonen, att jag kanske ska spela lite fotboll med fotbollsmålvakten. Om jag gör uppvärmning först, så kan det väl inte göra något att jag har ont i ryggen. Och så tar jag helt enkelt och slår in några bollar där i målet, där målvakten står. Det måste vara en lätt match, tänker jag. Det handlar väl bara om att träna sig mentalt först, så får jag in de där bollarna. Och tränat mig mentalt, det har jag ju gjort hur mycket som helst.
Bollen i mål, ska jag tänka. Och så sitter den där. Svårare kan det väl inte vara. Eller?
Kanske ska jag be målvakten öppna sitt kylskåp också, har jag tänkt. Jag är nyfiken på vad han äter. Jag tror att fotbollsmålvakter äter kopiösa mängder mat. Men jag kanske har fel. Där kanske inte finns någon mat alls. Han kanske lever på pizza. Det vet ju inte jag. För jag har aldrig intervjuat en fotbollsmålvakt förut, som sagt.
Ikväll vet jag mer om den här fotbollsmålvakten. Det vet jag alldeles säkert.
Som vanligt bär jag med mig de så avstressande orden i mitt huvud när jag ger mig iväg på intervjun. De där orden om att först av allt är man en människa. Sedan kommer allt det andra. Som att t ex vara fotbollsmålvakt.
Idag ska jag intervjua en människa som är en fotbollsmålvakt.
