Höstkänsla

Oj så varm septembermånad vi fick! Jag börjar riktigt längta efter svalare dagar nu. Den där friska höstluften som jag tycker så mycket om. Kanske är den snart här, hösten. I alla fall har träden och vår lönn börjat skifta i höstfärger. Och idag har det regnat mycket även om det inte syns på bilderna i det här inlägget eftersom jag tog dem för några dagar sedan.

Minsann, där var troligen sommarens sista smultron i min hand. Vilka smultron smakar godast? Sommarens första. Eller kanske sommarens sista? Säg det den som kan. 

Här är den finaste lilla vovven i hela världen för mig, min älskade lilla Mimmi. Snart fyller hon hela tolv år. Hon är pigg som en unghund fortfarande. Promenerar och springer snabbt. Hör bra. Ser bra. Förstår så mycket av det man säger. Och också av det man inte säger. Titta in hennes ögon, kan du tänka dig en vänligare liten varelse? Det kan inte jag i alla fall. Vad jag älskar henne. Och i hennes ögon ser jag att hon älskar mig också. Det gör mig så varm i mitt hjärta. 

Glad promenadkompis

Villkorslös kärlek

 Min älskade Mimmi.

Tänk att få ta emot tilliten och kärleken från en hund.

Så tacksam för det.

Mimmi sex år

Mimmi - den 22 oktober fyllde du sex år och du fick en tuggsko som du älskar att slita i bitar. 

Tack för all kärlek och glädje du ger till mig och så många andra. Tack för din tillgivenhet och tillit och kärlek. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Trofast och ärlig

Min trofasta, ärliga och tillgivna lilla hund Mimmi, 5 år.

Mimmi 5 år

Nyss var hon en liten valp känns det som. Nu är Mimmi fem år redan. Hon är en mycket tillgiven liten vän som vill sitta i mitt knä så fort hon bara får chansen. En kaxig liten pudel långt ifrån ängslig. Hittar gärna på små hyss när det finns tillfälle. Glad och leksen. Klok och fantastiskt läraktig. Social och en stor människoälskare som numera har sina särskilda favoriter bland människorna runt omkring.

Älskade hund, allra finaste lilla vän som alltid är där för mig. Som alltid hälsar mig välkommen hem på det mest kärleksfulla sätt som jag kan tänka mig. Överöst av all din kärlek varje gång jag kliver över tröskeln till mitt hem. Tack för att just du blev min hund.

Vårfin pudel inifrån och ut

Mimmi före klippning.

  

Mimmi efter klippning

Själv kikar jag på vårkläder lite till och från numera. I förra veckan var jag hos hårfrisörskan. Igår var det min dvärgpudel Mimmis tur att bli fin inför våren.

Hon har en mycket tjock päls som aldrig fäller och som växer sig så lång att hon ser ut som ett litet lurvigt troll eller en liten nallebjörn innan det är dags för klippningen. Det är en ren njutning att borsta hennes päls eller att dra fingrarna igenom den.

När jag lämnar henne för klippning, visar hon tydligt att hon helst vill följa med mig till bilen igen. Men sedan följer hon med personen som ska klippa henne utan något motstånd och enligt de som klipper henne är det lätt att hantera min lilla hund för dem.

Hon får bada och man klipper hennes klor, rycker hår ur öronen och gör en sportklippning på henne. När det gäller pudlar kan man ju variera deras frisyr och klippning mycket. Men jag vill att Mimmi ska vara lätt att sköta till vardags. Därför blir det sportklippning tre gånger om året.

När jag hämtar min lilla hund, känns det nästan som att jag åker hem med en ny hund. Förvandlingen har skett från ett litet lurvigt svart troll till den sötaste lilla prinsessflicka.

Insidan är dock precis densamma. Oavsett klippning. Alldeles, alldeles underbar.

Precis som för oss människor.

Vilka skal vi än tar på oss, så är vi de som vi är där inuti.

Det kan ingen frisyr som helst i världen förändra.

Men roligt är det, att göra sig vårfin i det yttre.


#Blogg100 - dag 3

Älskade hund!

Mimmi är glad över att det är snö hos oss igen.

En kärleksförklaring

Oj, vad tiden går! Om knappt en vecka fyller min lilla dvärgpudel Mimmi fyra år! Jag kan inte fatta det och jag tycker ibland att tiden med henne går alldeles för fort. Så som det är när man har roligt.

Mimmi och jag har en så fin relation. Vi promenerar och upptäcker naturen tillsammans. Vi tränar tillsammans, vi slappar tillsammans, vi leker tillsammans och vi älskar varandra. Villkorslöst. Så som bara en hund och en matte kan älska varandra.

Vi har gått igenom motgångar och utmaningar tillsammans. Vi har tröstat och stöttat varandra. Vi är glada tillsammans och vi peppar varandra så som bara en hund och en matte kan göra med varandra.

Igår lämnade jag Mimmi ett par timmar så att hon blev klippt och fixad inför vintern. Hon har en mycket fin och tjock päls. När den är nyklippt ser den ut som och känns som en sammetskappa när jag stryker med min hand över Mimmi. Om jag låter pälsen växa fritt blir hon som ett litet troll.

Kanske är hunden människans allra bästa vän?

En mycket fin och värdefull vän är det i alla fall att ha en hund i sitt liv som människa.

Älskade Mimmi, så starkt mitt hjärta bultar för dig!

Dina kloka ögon som bara blir allt klokare för varje år som går. Dina öron som hör och uppfattar så mycket. Det är så värdefullt att få uppleva hur du mognar. Hur du allt mer visar vilken empatisk och inkännande varelse du är.

Min älskade hund, jag vill ge dig det bästa hundliv en hund kan ha!

Mimmi, jag och rallylydnad

Här är jag och Mimmi vid Brukshundsklubben i Jönköping där vi tränar rallylydnad.

Mimmi och jag gör high-five innan träningen kör igång.

Rallylydnadskurs med Mimmi

I veckan lyckades jag äntligen komma iväg på Rallylydnadskurs med Mimmi hos Brukshundsklubben. Första gången var jag sjuk. Andra gången också. Därför var det här som egentligen var tredje gången, den första gången för mig och Mimmi.

Men bättre sent än aldrig.

Det var så roligt! Min älskade Mimmi var så läraktig och så glad. Också så roligt att se alla de andra hundarna och deras mattar och hussar.

Min kloka älskade lilla Mimmi, så starkt mitt hjärta bultar för dig. Och ditt hjärta för mig.

Idag är jag väldigt trött efter allt nytt som jag skulle ta in igår.

Men det var det värt, varenda sekund.

Mimmi gjorde det omöjliga

Igår hände det märkliga att min lilla dvärgpudel Mimmi hoppade upp helt själv i soffan här hemma. Något som hon enligt alla inblandade experter aldrig skulle kunna göra efter att ha opererat bort den högra höftleden på grund av Legg-Perthes sjukdom.

Då var hon cirka ett år. Snart fyller hon fyra år.

Mimmi gav mig själv hopp med sitt hopp.

Och massor av skratt!


Underbara, älskade hund som jag sett så stark och tålmodig genom svår smärta och sjukdom.

Älskade Mimmi som vågade det omöjliga hoppet!

Vem tog min dyna?

Jag la ut en dyna i gräset som jag skulle sätta mig på.

När jag vände mig om var dynan redan upptagen.

Mimmi är snabbare än blixten.

När hon vill.

Semle-wrap och glad hund

Semle-wrapen som jag köpte idag på fiket Skafferiet där jag bor, slank ner lätt i min mage. Mycket god var den. Min lilla Mimmi fick smaka lite av grädden.

Sen tappade jag pappret som varit kring wrapen på mattan. Vips var där en glad liten svart pudel som tog pappret och sprang iväg med det.

Vad som hände sedan med pappret ser ni på bilden här.

Lyckan att ha en hund som vän

Mimmi och jag nyårsafton 2014.

Hunden - människans bästa vän. Ja, så känns det ofta för mig i mitt liv. Min lilla dvärgpudel Mimmi kan jag lätt hålla i min famn. 4 kg väger hon. Inte mer än en liten unge. 

Jag älskar när hon vilar sitt huvud på min axel. Det värmer skönt mot mina ofta spända och ömma nackmuskler med nackkotan som låser sig titt som tätt.

Om jag så bara går ut med soporna, blir Mimmi glad och skuttar när hon får se mig när jag öppnar ytterdörren och kliver in i hallen igen.

På kvällarna blir hon glad över att bara få vara i soffan med mig och titta på TV. 

Bara vara nära, det räcker hela vägen för min lilla hund.

Sällan är nog vägen så kort som mellan en mattes hjärta och hennes hund.

Mimmi 3 år

Min älskade lilla Mimmi på sin 3-årsdag idag.

Vårtecken: Klippning av pudel

Mimmi på väg för att få sommarfrissa.

Mimmi efter klippningen. Redo för en lång, het sommar.

#Blogg100 - Dag 49

Vättern i vårljus med Mimmi

Jag tog med mig min lilla dvärgpudel Mimmi som älskar att åka bil och åkte ner till Vätterstranden igår. Där var en försmak av det som ska komma. Det bländande ljuset, ljudet från lätt guppande ljusblå vågor, den rena, mjuka sanden, måsarna mot den blå himlen.

Vackert. Fast jag längtar efter grönskan. Det känns tomt och naket med de svarta kala grenarna på träd och buskar. Även om träd utan löv också är vackra. Som skulpturer.

Jag såg en hund bära en meterlång kraftig gren i munnen där han gick med sin husse nära vattnet.

Mimmi och jag passade på att gå ner till vattnet. Fram till den 1 april är det tillåtet att ta med hunden på stranden. Sedan får vi nöja oss med att gå på gångvägen. Man hör och ser Vättern lika bra därifrån som tur är.

Fast Mimmi verkar inte vara särskilt mycket vattenhund. Hon gick inte ens nära vattnet fast att hon var så nära det. Inte var hon det minsta intresserad av att bära pinnar heller. Hon var mest intresserad av alla hundar och av människorna som gick och sprang och cyklade i det vackra vårvädret.

Mimmi är en mycket social hund.

En stor människoälskare i liten förpackning.

#Blogg100 - Dag 12

Mimmi på SPA

Idag var det dags att fixa till Mimmis krulliga päls igen. Förra våren lät jag klippa henne kort alldeles för tidigt. Så hon frös, stackarn, när det var nollgradigt ute. Det misstaget gör jag inte om.

I stället nöjde jag med mig att få nosen och de vackra ögonen framklippta. Tassarna. Klorna. Öronen plockade på hår. Tänderna rena och fina. Min lilla vovve blev både badad och fönad.

Mimmi tittade frågande på mig när jag lämnade henne på SPA:t. Fast hela behandlingen hade gått så bra. Mimmi hade till och med pussat personalen där.

Älskade lilla hund ... mitt hjärta smälte när jag hämtade dig där efter klippningen.

Så mycket kärlek jag känner för dig!

När du kom hem ville du sova i soffan intill mig.

Ett märkligt uppvaknande

Jag vaknade av ett klickande ljud ute i hallen. Sedan hörde jag Mimmi skälla. Där jag låg i den varma mjuka sängen, funderade jag över om jag var lika ljudkänslig idag som igår fast att jag sovit hela natten. Ljuden från bilarna på väg in mot stan hördes som att de körde omkring nästan i sovrummet.

Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.

På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.

På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.

Jag stängde dörren.

Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.

När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?

Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.

Trots den vidöppna dörren mot världen.