Idag har jag valt gravplats till mamma. Det blir på kyrkogården där jag bor, som min mamma önskade.
Mamma kommer att vila nära intill en vacker gammal mossig stenmur, framför en låg häck, under ett stort gammalt träd (troligen en alm) med utsikt över den lilla sjön där det är så många fåglar, sjöfåglar och också andra fåglar.
Jag känner mig så lycklig och tacksam att där fanns en grav ledig på en så vacker plats. Snart, snart har jag fått precis allt jag bett om den senaste tiden, sedan mamma blev sjuk. "Tack, gode Gud", sa jag högt idag när jag passerade den lilla kyrkan, för så kändes det inuti mig just då, när det var klart med gravplatsen.
Där på denna natursköna plats kommer min lilla mamma verkligen att få vila i frid. Jag kommer att känna frid när jag går dit med blommor. Jag kan se ut över sjön i soluppgången. Efteråt kan jag sätta mig på en bänk i minneslunden och lyssna på porlandet från fontänen där. Eller gå nedför sluttningen till sjön som jag har brukat göra genom åren för att hämta kraft. Det är alldeles tyst där nere vid sjön, man hör ingen trafik, inget alls utom fågelsång. En riktig liten oas här där jag bor.
Kyrkogården ligger på en höjd, och den gamla, lilla kyrkan också. Det är mycket vacker utsikt över sjön från kyrkogården och från platsen där min mamma ska vila.
Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.
Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.
Min mamma tyckte mycket om att vandra omkring på kyrkogårdar, precis som jag också gör. Det finns en frid där som inte man hittar på så många andra ställen nu för tiden. Där är många blommor, ofta gamla vackra träd som ger skugga. Man kan känna hur det strålar kärlek och omtanke kring en grav som någon planterat vackra blommor i eller i en vas med rosor.
Kyrkogårdar har också alltid haft en förmåga att få igång min fantasi. När jag var barn fantiserade jag om spöken och döda som klev upp ur sina gravar på natten. Som vuxen kan jag gå omkring och läsa på gravstenar tills jag har nackspärr. Fantisera kring människorna som är begravda där. Hur de hade det, hur de såg ut. Ibland kan jag ana ett levnadsöde. Kanske en man och en kvinna som jag kan se blev gamla, fast att de förlorade fyra små barn mycket tidigt i livet. Där kan jag stå och fundera en stund kring det. Hur de orkade. Hur starka vi människor ofta är, starkare än vi tror. Och så kan jag bli stärkt av det i mig själv, få kraft av mina tankar.
Jag känner mig glad idag. Det är som ett mirakel att jag kan göra det mitt i alltsammans. Glad ... fast väldigt, väldigt trött.