Det är två plusgrader och rimfrost på marken och hustaken. Jag värmer mig en kopp thé. Från mitt fönster ser jag de många fåglarna i trädgården. Plötsligt är där en domherre. Så vacker med de skarpa gränserna mellan färgerna rött, svart och vitt. Men samtidigt ett tecken om vintern som ska komma. Tanken får tårarna att stiga upp i mina ögon.
Stilla faller lönnlöven. Det är en stilla morgon. Knappast en vindpust. Så stilla faller lönnlöven. Röda. Guldgula. Ett efter ett. Gräsmattan täcks alltmer för varje löv som faller av de gyllene löven. Löven som fladdrade en sommar i vinden och året var 2012. De har fladdrat färdigt nu. Dansat färdigt. De faller till marken. Ett efter ett. Bildar en gul matta kring trädet. En matta som sprider sig vidare och vidare ut över trädgårdens gräsmatta. Samlar sig i stora högar bland vinbärsbuskarna och under jasminbusken.
Himlen är ljusblå. Jag ser ränder av flygplan på himlen. De är redan på väg att suddas ut. De finns en tid. Sedan inte mera. Det jag ser därute finns en tid. Sedan inte mera. Skogslönnen. Gräset. Fåglarna. Precis som jag själv.
Jag lever här och nu. En dag finns inte heller jag mera. En dag kommer min dans att vara slut. En dag kommer jag att falla som lönnens löv därute. Jag kommer kanske att vara ett minne för någon. Ett minne om en sommar innan höstlöven föll.
Jag ska ta vara på dagen jag fått idag. Jag är trött. Men jag lever.
