Mammas födelsedag

Den 9 oktober skulle min mamma fyllt 92 år. Ett år till av saknad. 

Saknaden är kärlekens ärr. 

Älskar dig för evigt, mamma. 

I mitt hjärta bor alla vackra minnen

Till mamma 2018

Älskade mamma,

Idag är det sju år sedan din själ lyfte och svävade iväg in i det eviga ljuset. Sju år och fast att tiden går är mina minnen av dig kristallklara.

Ibland undrar jag om jag är på väg bort från dig med tidens hjälp. Eller mera på väg till dig för varje dag som går.

I mitt hjärta är du kvar för alltid. Tiden suddar inte ut våra långa samtal och allt vi lärde varandra om livet.

"We'll meet again, don't know where, don't know when ... but I know deep in my heart, we'll meet again ... "

Allhelgonahelg

Ljus i mörker över min älskade och så saknade lilla mamma. 

Någonstans inom mig är vi alltid tillsammans. 

"Själar säger aldrig farväl."

Medmänsklighet

När vi börjar tro på medmänskligheten, börjar vi tro på oss själva.

På människan.

Drömmar som såpbubblor

Hon fyllde lungorna och blåste såpbubbla efter såpbubbla. Lätta och skimrande i regnbågens färger svävade de uppåt med vinden. Hon följde dem med blicken. "Som drömmar", tänkte hon. "Som drömmar är de, såpbubblorna."

"Svävar lätt och får mig att sväva, får mig att klara mer än jag trodde mig om att klara. Vissa blir större och andra mindre. Lika vackra är de i all sin drömda verklighet. Lika genomskinligt vackra som att lyckan själv var en såpbubbla. Ja, ibland är en såpbubbla lycka. Ibland den enda lycka man har."

"Så vackra. Så sköra. En dröm eller, ja, såpbubbla, for in i en trädgren och brast. En annan dröm, eller ja, såpbubbla, hamnade i det gröna, nyklippta gräset och där kom en människa som inte såg såpbubblan som ju nästan var osynlig och krävde mycket närvarande ögon och hjärta för att bli sedd och människan trampade på den med skon och den var borta."

"En annan såpbubbla lockade någon att försöka fånga den mellan sina händer men händerna höll för hårt och såpbubblan brast. Såpbubblor svävar bäst och längst när man släpper dem fria."

"Så lätt att blåsa skimrande drömmar. Så lätt att sticka hål på dem som att de aldrig funnits."

"Där var en gång en såpbubbla", tänkte hon eftertänksamt. "Ingen kan förneka att den en gång fanns och flög och svävade och dansade med vinden i solglittret och fick hjärtat hos en människa att darra och sjunga av glädje. En gång var där en dröm och det som en gång varit en dröm kommer alltid att vara en dröm för den som drömde."

"Också den såpbubbla som brast var en gång den mest skimrande av dem alla."

"Ingen eller inget kan någonsin ta ifrån såpbubblan just det. Eller den som blåste den."



#blogg100 #bloggswe

Ägande är en illusion

Ägande är bara en illusion.

Vi äger egentligen aldrig någonting alls.

Lika nakna som vi kom hit, lika nakna lämnar vi en dag denna värld.

Kärleken är det som vi däremot alltid kan bära med oss. Inom oss.

Vi är kärlek.



#blogg100 #bloggswe

Tre år sedan mamma dog #blogg100

 

Idag är det tre år sedan min mamma dog. Hon blev 86 och ett halvt år. Jag drömmer ibland fortfarande om henne på nätterna. Fast det är inte så ofta längre som jag vaknar i gråt för att jag drömt om henne. Livet går vidare.

Jag saknar min mamma varje dag. Vi delade så mycket med varandra. Både känslomässigt, tankar och livserfarenheter. Ingen hade följt mig så genom livet som hon gjort. Ibland kändes det nästan irriterande hur hon kunde se rakt igenom mig. Idag händer det att jag saknar någon som ser mig så som hon såg mig.

Det sägs att det tomrum en människa lämnar efter sig när hon dör, ska man som efterlevande fylla med nytt.

Det gör jag, så gott jag kan. Livet går faktiskt vidare.

Fast det tomrum en människa lämnar efter sig kan aldrig helt ersättas med någon annan.

Så unika är vi som människor.

Så unika är vi i varje relation till en annan människa.

Det sägs att man när man sörjer någon kan man försöka fundera efter vad man gjorde tillsammans med den människan som man saknar och så söka efter att hitta till det någon annanstans. Det är ett bra råd för att ta sig igenom sorgen, tycker jag.

Sorg ska sörjas. Sorg får ta tid. Sorgen är ofta ett bevis på att där funnits lycka och kärlek.

Och plötsliga stunder översköljs jag av stor tacksamhet över all den tid jag fick tillsammans med min mamma och allt det vi delade, allt hon pratade med mig om och allt hon lärde mig.

Från att baka strutar och odla pelargoner och känna glädje över det enkla i livet som inte kostar några pengar alls, till att kunna skratta mitt i det svartaste av mörker.

Tack min älskade lilla mamma ... du ska veta att jag saknar dig precis varje dag även om jag tror att du är med mig i varje andetag.

#blogg100 #bloggswe

Brytas av för att växa sig stark

Vår lönn ska beskäras. Stora grenar och små grenar ska väljas ut för att sorteras bort. Lönnen ska tas ned på höjden och krympas på bredden. Göras mer luftig. Allt för att den ska växa sig stark.

Kanske är det likadant med oss människor, tänker jag. Ibland behöver vi se om oss själva för att finna styrka. Bryta och ta bort det som försvagar oss i stället för stärker oss. Det kan handla om tankar, prylar, beteenden eller relationer.

Ibland ser livet till att en gren bryts av. Livets vind drar fram i vårt landskap. En älskad dör. Minnet finns kvar. Fast personen är där inte längre på samma sätt rent fysiskt.

Ur det som brustit kan en ny styrka, en ny kraft växa fram.

Död kan bli till liv.

Tomrum kan fyllas med nytt.

Idag skulle min mamma fyllt 88 år.

Jag tänder ljus för henne.

Pratar med henne om hur jag har det.

Lyssnar efter hennes svar till mig i vinden. I suset från lönnens blad.

Långsamt växer jag mig starkare igen.

#bloggswe

Kärlek ska inte vara ljummen

Kärlek ska inte vara ljummen, läste jag häromdagen. Det finns så mycket annat i livet som är mediokert. Kärlek ska inte vara så. Kärlek ska vara vild och vacker, passion och glöd.

Ungefär så där som det är i naturen nu. Växtkraften slår omkull mig av häpnad varje dag. Över en natt har paradisbuskens grenar vuxit flera decimetrar. Känns det som i alla fall. Jag har inte mätt med måttband, bara med hur mina ögon upplever det.

Som sommaren precis kring midsommar tänker jag mig kärleken.

Så full av liv.

Kraftfull.

Bedövande vacker.

Het.

Fylld av ljus som en midsommarnatt.

Kärlek ska inte vara ljummen.



#bloggswe

Mer än en vän

Den där handen som fanns där och strök bort mina tårar fast att de inte ens hunnit börjat rinna. Armarna som höll varsamt om mig när jag kände mig liten och trött.

De där orden som fick mig att känna att den andra människan förstod mig själv bättre än jag ens själv gjorde. Som lärde mig så mycket om mig själv. Som fick mig att växa, blomma, skratta ...

Fick mig att känna mig så sedd, så lyssnad till som aldrig förut.

Alla de gångerna samma tanke möttes ur två olika munnar. Min och den andres. Samtidigt.

Som att själarna talade till varandra. Som en enda själ.

Alla skratten vi delat. Oräkneliga.

Magiska stunder av stark igenkänning i en annan människa.

Så tacksam för dessa möten i mitt liv.

Vartendaste ett av dem.

Vill aldrig att de ska ta slut.



#Blogg100 - Dag 66

Kyrkklockorna ringer i Jönköping första maj

Idag ringer kyrkklockorna i Jönköping som de genom tiderna gjort i tider av kris. Senast de ringde var 1939 när andra världskriget bröt ut.

Anledningen är de mörka krafter som demonstrerar i min stad idag. Tusentals människor samlades under förmiddagen kring Sofiakyrkan för en gudstjänst utomhus och för att manifestera människors lika värde. Man avslutade med att tillsammans sjunga "Jesus älskar alla barnen".

Jag skickar en önskan och bön genom rymden att det som nu sker i Jönköping kommer att ske med värdighet och utan våld. Alla människor är lika mycket värda. Vi är alla ett.

Jag önskar kärlek till dem som känner hat.

Frid till dem som känner rädsla.



Se även: Livesändning, Jönköpings-Posten

#Blogg100

Mod för att älska

Du behöver vara modig.

För att våga älska.


Så många sår som kan börja blöda igen.

Så många svek som kan förlama dig igen.

Så mycket tillit som kan raseras igen.


Du behöver vara modig.

För att våga älska.


(Anna-Karin)



#Blogg100

Våfflor från en tid som flytt

Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby.

Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.

Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.

På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.

Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.

Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.

Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.

Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.

Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.

Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.

Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.

Som madeleine-kakan för Proust.



 #Blogg100 - Dag 26

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Alla Hjärtans Dag 2014

Alla Hjärtans Dag - antingen du gillar att fira den eller inte, så önskar jag att du får en bra dag idag för just dig.

En speciell varm hälsning till alla dem som kanske plågas av att se alla kort och bilder att skicka till någon som man älskar, just för att du kanske själv sörjer eller saknar någon du älskar. Det kan göra så ont att älska ibland.

Fast min övertygelse är att man även i smärtan har möjlighet att älska den man älskar. Att älska är inte att äga. Att älska är så mycket större än så.

Att kunna känna känslan att man älskar en människa eller något annat levande är för mig allt. Det största av allt.

Kärleken är inom mig. Fri att dela med mig av till världen och människorna när det känns rätt för mig.

Och ibland händer det stora miraklet att där är en annan människa som vill dela med sig av sin kärlek som han eller hon känner för mig.

Det är värt att fira alla dagar och när det än sker, tycker jag.

Länge leve kärleken!

Inom oss, omkring oss, över hela världen och i universum!

I ensamhet, tvåsamhet eller i gemenskap med andra.

Hipp, hipp, hurra, hurra! 

Kärlek prioritet nr 1 i mitt liv

För en del människor är pengar prioritet nr 1 i livet.

För mig har det alltid varit, och är fortfarande, kärlek som är prioritet nr 1 i mitt liv. Därför blir jag troligen aldrig en ekonomiskt förmögen människa har jag insett. Och det är inte heller mitt mål i livet som människa.

Min längtan är en annan rikedom; att kunna känna kärlek, att kunna dela med mig av den till världen, att få känna mig älskad.

Vi är alla olika. Ibland blir jag överraskad av hur olika vi människor är, hur olika våra värderingar kan se ut.

Varken det ena eller det andra är fel.

Bara olika.

Ibland kan det ställa till det mellan människor när en människa prioriterar pengar och en annan människa prioriterar kärlek.

En del av kärleken är för mig att acceptera varandras olikheter.

Att inte försöka förändra någon annan människa mer än sig själv.

Ett märkligt uppvaknande

Jag vaknade av ett klickande ljud ute i hallen. Sedan hörde jag Mimmi skälla. Där jag låg i den varma mjuka sängen, funderade jag över om jag var lika ljudkänslig idag som igår fast att jag sovit hela natten. Ljuden från bilarna på väg in mot stan hördes som att de körde omkring nästan i sovrummet.

Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.

På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.

På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.

Jag stängde dörren.

Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.

När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?

Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.

Trots den vidöppna dörren mot världen.

En julberättelse

 

Den lilla flickan hade svårt att sova natten innan julafton och låg och tittade med blåa ögon upp i taket i sitt rum. Hon tänkte på sin pappa. Var de snälla mot honom i fängelset? Fick han mat? Var han inlåst? Tänkte han på henne just nu? Fick han någon julklapp där i fängelset? Var han vaken som hon och låg och tittade med blåa ögon upp i taket?

Stilla tårar trillade nedför flickans ansikte där hon låg i sin säng. Hon vände sig på sidan och kramade sin kudde. Fortfarande mindes hon doften av sin pappa fast att hon inte sett eller talat med honom på många månader nu. Hon mindes hans skratt. Hur det kändes att sitta i hans knä. Att känna hans skäggstubb mot sin hand, sin kind. Hans stora, varma, trygga hand i hennes.

Han hade försvunnit över en natt. Först häktad. Sedan hamnade han i fängelse för att han gjort något som hon inte förstod vad det var. Det var något med pengar.

Den här natten längtade flickan alldeles särskilt mycket efter sin pappa. Det var den första gången i hennes tolvåriga liv som hon skulle fira julafton utan honom. En jul utan pappa? Kudden blev blöt av flickans tårar ner i kudden.

Hon somnade och i drömmens land där allt är möjligt var pappa och hon tillsammans. Pappa busade och skojade med henne tills hon skrattade så att hon kiknade. De lekte kurragömma med varandra och hon lyckades hitta var han hade gömt sig någonstans. Han kittlade henne tills hon bad honom att sluta. Och då slutade han. Sedan tog han hennes hand och viskade att han skulle visa henne något.

De gick genom huset i drömmen till det stora, vackra rummet i huset där de bodde. Där stod den färdigklädda julgranen och ljusen lyste i den och glittret glittrade så att flickan var tvungen att kisa lite med sina ögon för att ljuset bländade henne.

Under granen var det fullt av paket i röda och gröna och guldiga papper med tomtar och stjärnor och sidenband på. Pappan ledde flickan fram till julgranen. "Blunda", sa han till flickan och hon blundade. "Sträck fram dina händer", sa han med glad och ivrig röst. Flickan gjorde leende det och kände hur han la ett stort avlångt paket i hennes förväntansfullt darrande händer. "God Jul", sa pappan och log mot flickan som tittade på honom nu med glada, blåa ögon. Hon hoppade jämfota så ivrig var hon att öppna sitt paket.

De satte sig i den vinröda soffan i hörnet av rummet. Flickan i pappas knä och hon strök hans skäggstubbiga kind med sin lilla hand. Sedan slet hon upp pappret på julklappen hon fått. Inuti låg den allra finaste docka flickan någonsin hade sett! Dockan hade ljusbrunt, lockigt hår ända ned till midjan. Lika blåa ögon som flickan själv. Hon hade en rosa småblommig klänning med volanger och spets. Små rosa skor som man kunde ta av och sätta på igen. Ett par vita underbyxor med brodyr. Och en liten hundvalp med ett rosa koppel.

"Har du sett vad som finns här?", sa pappan och visade flickan ett snöre som satt fast i dockan. Flickan drog i snöret och dockan skrattade. Flickan skrattade och drog i snöret en gång till. Flickan skrattade och pappan skrattade och dockan skrattade. Och pappan drog i snöret och flickan skrattade och dockan och ja, där satt de tillsammans och skrattade och skrattade och skrattade tills ... flickan vaknade i sin säng i en stad som var främmande för henne och ett hus som var främmande där hon inte kände människorna som bodde där.

Med bara fötter gick hon ut i köket på det kalla golvet. I lägenheten stod ouppackade flyttkartonger lite överallt. Mamma och lillebror sov fortfarande och hon ville inte väcka dem. Hon tassade  fram till det stora fönstret och tittade upp mot på månen på den decembermörka himlen. Hon tänkte på drömmen som hon drömt. Utan att hon gjorde något alls, spred sig ett leende över hennes ansikte och månen däruppe på himlen såg inte längre ut som en måne utan som pappas glada ansikte i drömmen.

Samtidigt, många mil därifrån, stod en pappa och tittade ut genom ett fönster med galler i ett fängelse i en främmande stad. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han vred och vände sig i sin säng. Kände sig förtvivlad över hur allt hade blivit.

Vad hade han ställt till med? Vad hade han gjort? Han längtade efter sina barn och sin fru och sitt hem. I halsen stockade sig gråten till en stor klump och i förtvivlan över tårarna som inte kom fram, bad han en bön för att hans lilla flicka skulle få kraft någonstans ifrån.

Han bad en bön för att hans fru och hans barn skulle orka denna deras första jul utan att vara tillsammans. Han bad att de skulle få vara tillsammans igen så småningom. I bönen bad han Gud hjälpa honom att orka ta sitt straff. Att förlåta honom för det han hade gjort och för allt som det ställde till för dem han älskade av hela sitt hjärta.

Genom det gallerförsedda fönstret såg pappan månen. Han tänkte på hur hans lilla flicka alltid älskat att titta på månen. Hur han brukade hålla henne i sin famn och hur hon brukade peka med sitt lilla finger upp mot månen och säga: "Titta månen, månen!", till honom.

Nu trängde tårarna fram och rann stilla nedför pappans kinder. Han kände tyngden i sitt bröst lätta något. Och det var inte längre månen han såg däruppe på himlen, utan sin lilla flickas ansikte, hennes blåa ögon och hennes ljusbruna hår. Han hörde hennes glittrande skratt som stjärnor som faller i mörka vinternatten. Han hörde det så tydligt som att hon var där hos honom i det lilla trånga rummet i fängelset.

Han vände sig om därifrån han tyckte att skrattet kom. Märkliga ting kan hända under en julnatt. På den smala sängens kant satt hans lilla flicka och log mot honom och såg in i hans blåa ögon med sina blåa ögon. Han gick förundrad fram till henne, satte sig intill henne och de kramade varandra länge, länge.

"Pappa, jag har längtat så mycket efter dig", hörde han flickan viska till honom i hans öra. Han kände hjärtat smälta och han strök hennes kind och svarade: "Och jag har längtat så mycket efter dig, min älskade lilla unge".

Över deras ansikten i det mörka fängelserummet där de var inlåsta tillsammans och samtidigt friare än någonsin, föll en strimma av månljus från det gallerförsedda fönstret.

Och högt uppe på den nattsvarta decemberhimlen log månen i samma stund.