Det hörs mycket nu i media om de äldre och maten. Jag lever mitt i det "problemet" med en åldrande mamma.
Den senaste tiden har hon mått sämre igen. Nu äter hon allt mindre och blir tunnare och tunnare. Hon vill inte ha mera hemtjänst. Hon vill inte ha mat från hemtjänsten. En tid hade hon mat från hemtjänsten. Den var ofta kall och hon tyckte sällan att den var god. Hon försöker att laga sig mat själv idag. Ibland vill hon bara äta glass, hallon och päron. Ibland ingenting.
Jag var hos henne häromdagen och lagade kokt lax med potatismos till henne. Sedan åt vi tillsammans. Då njöt mamma av maten och åt riktigt bra.
Sedan gick jag och handlade åt henne. När jag kom tillbaka med det jag handlat, tog hon upp äpplena jag handlat ur påsen och kastade dem på mig och skrek på mig. Då gick jag. Det blev för mycket. Hela tiden jag gick ut genom trapphuset kunde jag höra hur hon skrek där inne i sin lägenhet. I halsen hade jag en stor klump av sorg.
Nu vill jag inte åka in ensam till mamma igen. Jag minns förra vintern när hon hotade mig med en sax och när hon hotade mig med brödknivar.
Det jag vill är att min mamma ska ha det så bra som möjligt den tid hon har kvar att leva. Men jag kan inte ordna det själv. Det tar för mycket kraft från mig som jag behöver för att själv läka. Jag är ju själv inte frisk idag utan sjuk till 75 % enligt min läkare. Jag har också rätt att ha ett eget liv. Det är viktigt både för mig själv och för min familj och för min mamma.
Jag tänker ibland på hur min mormor, morfar och farmor hade det när de åldrades. De fick bo på det man kallade ålderdomshem, fast att de inte var alltför sjuka. De hade egna små rum som de möblerade som de ville. Där fanns personal dygnet runt som tittade till dem. De fick god, varm mat som lagats på ålderdomshemmet. Antingen kunde de äta i sina egna rum. Eller så kunde de äta i matsalen tillsammans med andra. De trivdes där, som jag minns det. Jag hörde aldrig att de klagade. Och inte svalt de ihjäl heller.
De som åldrades där var inte så dåliga. De flesta var nog inte heller dementa. De klarade att prata och skämta och att umgås. Det fanns aktiviteter. Sång, musik, gudstjänster och andra sammanhang där de kunde umgås socialt. Där fanns arbetsterapi för de som ville handarbeta eller slöjda.
Min farmor som levde ensam i ett hus och mådde så dåligt av det att hon tappade aptiten och fick depressioner, blev tio år yngre när hon kom till ålderdomshemmet, kändes det som. Där kände hon sig trygg eftersom där fanns personal dygnet runt. Hon hade andra människor att äta tillsammans med. Maten var god och nylagad. Hon fick ansvaret för lutfisken som man la i blöt och ansvar också för andra sysslor. Hon fick känna att hon behövdes. Där var aktiviteter, liv och rörelse. Hon levde flera år på ålderdomshemmet och trivdes bra där.
Jag vet att man inte kan vrida tillbaka klockan. Men jag önskar att det fanns alternativ som dåtidens ålderdomshem också idag för äldre människor.
För inte kan det väl vara så att man från politikers håll krasst ser att åldrande människor dör snabbare om de äter dålig, kall mat, inte har någon att äta tillsammans med, lever mycket i ensamhet och isolering. En åldrande människa som dör snabbare, en kostnad mindre. Men det händer att jag undrar.
