Då är det som det är. Mammas lägenhet är tömd. Städad. Inte längre min mammas hem.
Mammas blommor står nu i mina fönster. Pelargonerna som hon satte sticklingar av i höstas. Kaktusarna som vi brukade tala om tillsammans, om hur vackra de var.
Och jag försöker ... försöker ... och försöker igen ta in att hon inte mera ... aldrig någonsin kommer att stå där i sitt fönster och vinka till mig igen. Bland alla sina blommor.
Mitt hjärta gråter.
Min själ saknar.
Så smärtsam sorg kan kännas.
Och kärleken.
Liv är ändligt.
Och oändligt.
