Flyget till Paris gick på kvällen från Köpenhamn. Där var fullt med människor och ovanligt mycket handbagage som skulle med.
I värmen gav sig min gamla flygrädsla till känna och jag mådde rent ut sagt pyton den största delen av flygningen. Fast där fanns en förstående flygvärdinna som gav mig vatten och kollade till mig då och då under hela resan. Landningen gick bra även om det var en kort landning i hög hastighet som kändes mer än de som jag varit med om förut när jag flugit.
Det var skönt att känna mark under mina fötter igen efter flygningen. Fransk mark. Jag var trött och kände att jag flyger nog inte hem, det finns ju andra färdmedel. Tåg. Buss. Varför ska man flyga egentligen? Alla de förnuftiga, realistiska argumenten som jag övat mig på i förväg var som bortblåsta just i den här stunden.
På Orly flygplats samlades alla vi som skulle åka buss med Ölvemarks resebyrå genom Normandie ända ut till västkusten i Bretagne och sedan tillbaka till Paris igen.
En resa som jag drömt om att göra i så många, många år. Det började med att jag såg en bild på Mont St Michel när jag läste franska på högskolan. Ju mer jag läste om det karga landskapet i Bretagne desto starkare blev min längtan att en dag i mitt liv få uppleva det på plats.
I mörkret som lagt sig den första kvällen på resan lyste oändliga rader av taxibilar upp vägen strax utanför Orly. Trafiken flöt bra när vi åkte mot hotell Ibis Paris Berthier Porte de Clichy. Reseledaren gick igenom praktiska saker när det gällde resan. Hon hann också med att berätta lite om Paris under vägen och visade i vilka kvarter Herman Lindqvist bor. Där skulle jag också kunna tänka mig att bo en tid i mitt liv. Såg trivsamt charmigt ut.
Genom fönstret i hotellrummet såg jag Eiffeltornet för allra första gången i mitt liv. Det var mer gyllene, större och vackrare än jag hade föreställt mig det.
Till nyår år 2000 klädde man in Eiffeltornet i en särskild ny belysning som fick tornet att gnistra som en diamant. En dyr historia fast populär bland invånarna i Paris som ville ha kvar den nya belysningen. Det blev en lösning som innebär att Eiffeltornet sedan dess varje hel timma gnistrar och glittrar fem minuter året om. Resten av tiden i mörker är det upplyst i en fast belysning som ser gyllene ut i mörkret.
Jag stannade uppe tills klockan var tolv på natten för att uppleva Eiffeltornsdiamanten från hotellfönstret. Vackert var det och det kändes som en bra inledning på allt roligt och spännande som väntade framför oss på vår resa. En del hade vi en aning om. Annat visste vi inget om alls.
Att resa är äventyr. Att resa är att uppleva.
 |
| Bakre delen av flygplanet som jag åkte med till Frankrike. Vi landade i skymningen. |
#bloggswe
